”Skall den statliga byråkratin ha en oberoende ställning?”

24.8.2013. När jag söker de stora svaren på de svåra frågorna går jag till NE, Nationalencyklopedin. Den kan tyckas torr och kantig ibland, men just när det gäller mänsklighetens väsen och villkor ger NE, ofta inte kristallklara svar, men något som är mycket bättre och hållfastare, nämligen resonerande svar som med några meningar summerar forskningens nuvarande ståndpunkt.

Jag satt och undrade, naturligtvis mot en Palme-engagerad bakgrund: vem talar om för staten vad den får göra?  Det går att svara: den röstande allmänheten, men detta blir ett intill osanning luddigt svar. Vi får, som röstande, ingen insyn, och vår möjlighet att styra är begränsad ner till noll. Vi anger en riklinje, en riktning. Det är allt. Staten är folkhemmet, sa Per Albin, och staten skyddar dig, säger hans efterföljare i växlande formuleringar.

Har NE något konkret att förmäla? Jo då, visar det sig, när jag slår upp andra spalten på sidan 202 i band nr 17, SMY-SYREM. NE vill precisera förhållandet mellan stat och samhälle, dvs just vad jag sökte.

 Jag tror jag återger hela det ganska långa stycket, välavvägt, innehållsrikt:

Stat (över medellågty. eller medelhögty., ytterst av lat. status ´ställning´, ´tillstånd) har alltsedan antiken definierats på olika sätt med hänsyn till karaktär, organisation och uppgifter. Generellt är staten ett landområde med gemensam styrelse, formellt suveränt i förhållande till andra stater. Inåt reglerar staten som myndighet relationerna mellan dess invånare. Detta förutsätter någon form av ordnad maktutövning. Utåt hävdar staten sina intressen gentemot andra stater eller ”aktörer” i det internationella systemet. Dess yttre roll och inre uppgifter begränsas dock av den moderna utvecklingen mot permanenta statsförbund, särskilt Europeiska unionen (EU). Synen på staten och statsmaktens utformning har växlat utifrån ideologiska värderingar i olika tidsskeden, från överhetsstat till modern demokratisk välfärdsstat. För Platon och Aristoteles var staten detsamma som samhället och något gott i sig.  I liberal ideologi har funnits en skepsis till staten, en motsättning mellan staten och samhället, där det senare ses som ett uttryck för individens fri- och rättigheter. En viktig fråga har varit om den statliga byråkratin skall ha en oberoende ställning eller i allt tjäna den demokratiska välfärdsstaten. Se även –

ja, det här får räcka. Stat och samhälle i motsatsställning, allt tydligare enligt NE – ja, de avslutande NE-raderna vill krypa nära huden, och frågorna hopas. Är vi som samhällsmedborgare bortskuffade av staten? Har vi blivit ett bortglömt, om än bråkigt bihang till den ”stat” som inte längre följer Platons och Aristoteles mildare definitioner?

Det hänvisas alltså till ytterligare uppslagsord; jag ser om jag hittar något om de absoluta hederlighetskrav som läggs på en stat. Jag hamnar då framför allt hos domarkåren, som under Rättsväsen, sidan 514, andra spalten, samma band, apostroferas för en mängd påstådda goda egenskaper. Jag lägger mina erfarenheter från Palmeärendet som ett transparent papper över NE:s formuleringar och ser dem som ideala texter i konflikt med en grå verklighet:

De svenska domstolarna präglas sedan gammalt av ett stort oberoende i förhållande till den politiska makten. Enligt grundlagen får varken riksdag, regering eller myndighet bestämma hur en domstol skall döma i ett enskilt fall, och svenska domare kan inte avsättas annat än om de begått brott eller grovt åsidosatt sina tjänsteåligganden.

Visst, men vem graderar åsidosättandet? Vem bevakar väktarna? Jag menar att inträngande, inte minst juridisk, forskning borde gå in och klarlägga den närmast mjäkighet som våra domstolar uppvisat i Christer Pettersson-fallet. Visst, Pettersson fälldes till slut aldrig, men ingen rådman, inget justitieråd slog näven i ekbordet och frågade rätt ut i salen:

”Vad är det för svart skämt vi tvingas lyssna till?”

Naturligtvis står ett lands domare aldrig fria inför den politiska makten. Aldrig i de verkligt stora frågorna, där de som bäst skulle behövas.

Där avslutar jag den här översikten, som blivit subjektiv, framtagen av en person som aldrig under 27 år på någon väsentlig punkt i Palmeärendet mötts av någon förståelse från domare på olika stolar, vilka  a l d r i g  på någon punkt antytt att åklagares och polisers handläggning av Palmeärendets alla vindlingar någonsin varit värda skarp kritik.

Anmälan ogillas, Sven Anér.

”Grovt åsidosatt sina tjänsteåligganden…”

Det krävs sålunda att en domare ”grovt åsidosatt sina tjänsteåligganden”  för att han eller hon ska kunna skiljas från sitt ämbete.

Då går jag direkt på Palmeärendet. Medan Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt och Högsta domstolen 1989-1998 överlade vad de borde göra åt Palmeärendet – som var så nytt för dem, så unikt? – låg på deras bord riksåklagarens och rikskriminalens fullständiga förundersökningsprotokoll. Läste de detta protokoll? Mycket flyktigt i så fall.

Paper work är i stor utsträckning utrensat. Domstolarna har idag fri bevisprövning, och det är de muntliga förhandlingarna inför rätten som gäller. Det betyder att rätten i princip lyssnar endast – eller mest – på den föredragande åklagaren. Om denne inte noggrant har satt sig in i det föreliggande förundersökningsmaterialet finns givetvis risk att viktig dokumentation hamnar under bordet.

Och detta är just vad som ideligen hände i Palmeärendet. Jag tar, kort, det mest flagranta inslaget i dessa bedrövliga rättegångar:

Förundersökningsprotokollet redovisar, utförligt och konkret, hur fem, kanske sex, nyktra och mycket förtroendegivande vittnen förklarar att det påstådda huvudvittnet före mordet, Roger Östlund, först efter mordet anlänt till biografen Grand! Roger är alltså värdelös som vittne, ointressant som vittne.

Men detta dramatiska förhållande noteras aldrig av någon åklagare i rätten, knappast heller rejält av Christer Petterssons försvarare!

Vad hade hänt om redan rättens ordförande på tingsrättsnivån hade rutit till:

”Det här vittnet Roger håller ju inte!”

Ja, vad hade hänt? Med hederligt folk i rättssalen hade Christer Pettersson friats inför sittande rätt och fokus riktats mot RÅ och mot rikskriminalens utredare. Maj 1989, mordet hade raskt varit på väg mot sin lösning!

I stället tröskades det vidare med falska vittnesmål, Christer Pettersson blev aldrig formellt frikänd, utan kunde till sin död – och efter döden – fungera som en mycket tänkbar mördare bland de många människor som aldrig blev korrekt informerade.

Hur kunde detta ske? Jo, det har kunnat ske eftersom ingen vilja till sanning funnits bland de ämbets- och tjänstemän som varit involverade, under den klara men aldrig klart utsagda ordern att hålla tyst och ligga lågt.

Hur har detta kunnat fungera? Tack vare den obrottsliga (?) tystnaden. Och även när tystnaden någon gång brutits, t ex av Olof Palmes professionelle mördare, den moderate ledamoten av riksdagens lagberedande justitieutskott, så har maktens folk gått ut och brett lögnens försonande marmelad över de oturliga läckorna. Tillbaka på ruta 1.

Jag kan tänka mig att även rutinerade domare, tidigare fullt hederliga, har stegrat sig inför vad de sett samt förträngt:

”Så illa kan det inte vara!”

Jag märker i dag en vacklande approach till Palmeärendet, något som i varje fall tidvis kan dämpa min egen entusiasm. Tid har gått. Mina fyra egna barn är nödtorftigt lojala gentemot sin stridbare far, och mina barnbarn har betraktat mig med vänliga men undrande ögon, sedan den gången då de ute på Hjelmbergstorpet hjälpte mig att, i brist på arbetsrummets syre, kasta några hundra kilo papper i detta sega ärende på Alundatippen: har farfar skrivit allt detta?

Men för mina barnbarnsbarn Lyra, Felix och Elna kommer gammelfarfar och gammelmorfar att framstå som en vag och möjligen ofarlig person som ganska ensam sysslade med ett gammalt mord på vad han nu hette.

Tiden drar en slöja, men slöjor kan dras undan. Kommer detta att ske i Palmeärendet? Jag tror det. Gamla mysterier återupplivas i dag, i spåren av ny teknik, nya forskningsmetoder. Nyvaknat intresse för gamla dolda ting.

Jag arbetar just i dag med ett uppslag som kan ge en ny vändning. Vi får se.

Sven Anér