Ingen i kommissionerna såg helheten

8.3.2013. Öppet brev till Inga-Britt Ahlenius

Inga-Britt Ahlenius – det finns två sorters utredningar. En sort utförs av en enda person, den andra sorten utförs av många personer. Det finns fördelar och nackdelar i båda fallen.

En enmansutredare har inga formella rådgivare, han eller hon kan vara omedvetet partisk, kan hamna snett från början.

De enskilda personerna i en flerpersonsutredning löper å andra sidan den stora risken att hela tiden snegla på ”de andra”, varvid det egna ansvaret dras ner, kanske ner mot noll.

När du utsågs till ledamot av Marjasins Palmekommission och fick följa upp i Ericssons granskningskommission hade du vissa klara egna kännemärken. Du var Sveriges klart ledande revisor, så småningom skulle du bli en av världens klart ledande. Du var känd för en produktiv oppositionslusta, riktad mot myndighets-Sverige och inte minst mot regeringens makt-Sverige. Ingen fick sätta sig på dig, några försökte men gjorde knappast om det.

Maktfördelningen inom en kommission är klar. Alla ledamöter, ordföranden inräknad, har lika ansvar. Skulle oenighet uppstå inom en kommission, vilket ju ingalunda är någon märklighet, har en fronderande ledamot den självklara optionen att avgå ur kommissionen; han eller hon är inte livegen.

Men om en ledamot bestämmer sig för att sätta sitt namn under en kommissionsrapport har vederbörande därmed också skrivit denna rapport, inte bara hängt med på några texter som huvudsekreteraren, eventuellt tillsammans med ordföranden, petat ihop.

Inga-Britt, du har alltså skrivit granskningskommissionens nära tusensidiga slutrapport, den som skulle

granska polismäns eventuella medverkan till mordet,

enligt rapportens inledning. Det noterades också i direktiven från justitieministern att

kommissionen har frihet att behandla andra till uppdraget anslutande frågor, som kan aktualiseras under kommissionens arbete.

Fritt fram, sålunda, ingen hämsko.

Du var en av kommissionsledamöterna, ja. Men du hade också, med din närmast formidabla bakgrund i branschen, ett stort eget moraliskt ansvar. En revisor ägnar sig inte åt siffer- eller annan detaljgranskning. En etablerad revisor, med vunnen bakgrundserfarenhet och inte minst vässad intuition, ska sätta luppen på helheten.

Vilken var – och är – helheten i det konkreta fallet mordet på Olof Palme? Den från granskningens början avgörande frågan har varit:

Mördades Olof Palme av en ensam, fristående, antagligen opolitisk gärningsman, eller låg någon form av sammansvärjning bakom? Eller, än värre: låg själva rättsstaten bakom? Låg rättsstaten bakom inte bara själva dådet utan bakom den i så fall grovt och grymt avsiktligt snedvridna efterföljande rättsliga behandlingen?

Men dessa båda klara frågeställningar tog varken du eller kommissionens övriga ledamöter till era egna. Du och kommissionen ägnade fem år åt smågnet kring detaljer, aldrig åt den stora frågan: en stor kupp av staten mot staten?

Hade det varit för mycket begärt att redan kring julen 1994 och åren närmaste efteråt en sådan frågeprecisering kunnat vara tänkbar? Fanns moln vid horisonten?

Ja, sannerligen. Men de allt gråare skyarna skockades nästan enbart som ett resultat av fristående journalisters och författares arbete. Det fanns böcker att läsa, jag nämner några författare, med verk utkomna under 1990-talet:

Gunnar Wall, Kari och Pertti Poutiainen, Tomas Kanger, Lars Borgnäs, Sven Anér, med tillsammans tiotalet böcker, alla med den klara inriktningen (jag kan citera bröderna Poutiainens omslagstext till ”Inuti Labyrinten”):

Där kommissionen undvikit denna och andra svåra frågor har bokens författare gått vidare för att komma närmare sanningen. Det visar sig att mordutredningen under hela sin existens, från de första minuterna efter skotten till dags dato, präglats av halvsanningar och rena lögner. Något i själva fundamentet tycks vara ruttet. Boken är ett försök att lyfta fram rötan i dagsljuset.

Övriga böcker har samma tendens – men tog du och dina kommissionskamrater intryck, Inga-Britt Ahlenius? Nej, det går inte att utläsa ur den i praktiken läsdödande tjocka rapporten. Och ni ger i inledningen en lång förklaring som närmast syns innebära att kommissionen borde vara försiktig med all sådan dokumentation som inte kommer från staten själv eller från myndigheter. Kommissionen vidtar själv inga anstalter för att informera sig om pågående, i princip obyråkratisk forskning, och det går inte att ur rapporten utläsa att en enda av nyssnämnda författare och forskare finns refererad eller excerperad i den mammutlånga rapporten.

Däremot syns kommissionens förtroende för polisväsendet och andra inblandade myndigheter, alltså de instanser ni var satta att granska, redan i utgångsläget vara i princip obrutet; jag hittar få exempel på att en tjänstemans förhörsutsaga ifrågasätts, det får räcka med att ”han är hörd”, så har den fulla sanningen kommit fram.

Men bröderna Poutiainens och andras sanningar berörs aldrig av kommissionen. Du bidrog med ett alternativt förslag, nämligen att två av dina från riksrevisionsverket handplockade och av dig garanterat lysande revisorer skulle göra något slags övergripande bedömning.

Hrr Sandberg och Skogwik tillsattes med visst buller: nu skulle här vädras, men resultatet av deras arbete blev en flop, eftersom de aldrig insåg att de bort mönstra ut alla konstruerade misstankar mot Christer Pettersson (ej fälld av Svea hovrätt!) utan ägnade sig, med grafisk uppfinningsrikedom, åt att jämställa alternativen ensam gärningsman (läs: Christer Pettersson) och flera gärningsmän.

Och här ligger, Inga-Britt Ahlenius, inte bara dina revisionsexperters utan hela kommissionens totala misslyckande. Bland andra jag själv hade redan i början av 1990-talet utan att på minsta sätt dementeras kunnat konstatera och redovisa polisens falskt uppfunna och konstruerade vittnesmål mot Christer Pettersson. Några av dessa var och är groteska, som att ett framdraget gammalt bandat telefonsamtal till Sigge Cedergren aldrig ringts av polisens med stor pompa presenterade huvudvittne Roger Östlund utan av Sigges bror Roger Cedergren!

En skamlig förfalskning, utförd av en kriminalinspektör men presenterad med åklagares och poliser fulla support.

Här kommer de stora linjerna in, Inga-Britt Ahlenius. Inte minst du, efter dina kontakter årtionde efter årtionde med presumtiva brottslingar i kritstrecksrandig kostym, borde ha tagit exemplet Roger/Roger som bevis för, inte ett litet missförstånd utan för den grövsta brottsförvanskningen (ja, det finns knappast något bra ord) i den svenska rättens annaler.

Landsförrädisk konspiration för att röja en statsminister ur vägen? Eller en i sammanhanget oskyldig person, med tveksam ”handel och vandel”, för att använda hans egna ord, men utan koppling till statsanknutet högförräderi?

Hur kunde vi journalister och författare se verkligheten, hur kunde stora medier någon gång se denna verklighet? Bara inte den stora ämbetsmannakorporationen i vilken du, Inga-Britt Ahlenius, så glatt ingick med professionell tyngd, föregången av obefläckad moral?

Någon som helst tanke på Christer Petterssons oskuld har du, i kommissionen, egentligen aldrig haft. När du kommer fram till det evigt långa och grymt överflödiga Christer Pettersson-kapitlets sammanfattning skriver du, till din skam och nesa, följande ganska krångliga och inkrökta text som i praktiken mynnar ut i den så svårutrotade folkliga kommentaren till detta svarta mord:

”Det var nog fan Christer!”

Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägarens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet., är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P. Det ligger i sakens natur att många sådana åtgärder inte har lett någon vart och att en del av dem i efterhand kan verka mindre ändamålsenliga; med den bedömning vi gör ter det sig därför inte meningsfullt eller rättvist att anlägga synpunkter på alla de enskilda åtgärder som vidtagits. (Rapporten sid 766-767, 1:a uppl)

Vad är det du skriver? Vad är det du försöker säga? Att visserligen har några av försöken från åklagares och polisens sida att en gång för alla sätta dit Christer Pettersson kanske inte varit helt lyckade, men kvar står enligt min och kommissionens bestämda mening att Christer Pettersson är den i särklass hårdast misstänkte, ”brottsmisstankarna har aldrig försvagats.”

Alltså: polisens egna vittnen friar Christer Pettersson till full evidens, men du vet bättre. Christer är den skyldige, i den falnande rättvisans namn.

Rodna av skam, Inga-Britt Ahlenius!

Sven Anér