Får Palmeböcker inte recenseras?

12.2.2013.

Om en författare hos tidningsredaktörer påtalar klen recension svär han i kyrkan. Men om han eller hon påtalar utebliven recension, konsekvent uteblivna recensioner, i alla tunga medier ständigt uteblivna recensioner? Om en energisk författare marginaliseras ner till noll?

Nja, det är ju inte helt säkert att författaren har rätt att klaga. Hans verk kan ju vara så svaga att de inte når upp till rimliga recensionskriterier. Böcker kan vara allmänt usla, utan kontroversialitet, utan kvalitet – då får väl författaren skylla sig själv?

Jag går direkt in och exemplifierar min sakfråga. Saken gäller mig själv, och jag kan självfallet sägas vara subjektiv, partisk:

Jag fokuserar nu på mina tre senaste böcker i Palmefrågan:

Palmemordet: Affären Anti Avsan, Sven Anér Förlag, 2008-09.

De SAMMANSVURNA, Sven Anér Förlag, 2011, samt

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, Sven Anér Förlag, 2012.

Dessa tre böcker har samtliga för eventuell recension sänts till sju stora dagstidningar, nämligen

DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, G-P, Sydsvenskan samt UNT.

Enligt mina noteringar har någon recension av någon av dessa böcker inte influtit i någon av dessa sju tidningar. Men mina böcker har kanske varit på en gång urusla och okontroversiella, ingen litteratur att bry sig om?

Njaa, jag är inte helt säker. Detta eftersom Bibliotekstjänst, som förmedlar alla bokinköp till de cirka 600 svenska kommunbiblioteken, har recenserat de tre böckerna, tämligen utförligt och med precisering av de skarpaste och mest kontroversiella inslagen.

Helhetsomdömena har varit goda men dessa omdömen utgör inte min poäng. Bibliotekstjänst har anmält böckerna, det är det viktiga. Enligt de regler Btj tillämpar skall en första men klen recension följas av en annan recensents anmälan, varefter kommunbiblioteken får dra sina slutsatser. I mina tre fall har någon dylik omrecension inte blivit aktuell; den ursprungliga har stått fast.

Är det viktigt att Btj skriver? Och hur Btj skriver? Och att kommunbiblioteken köper?

Ja, på de tre frågorna. Btj sätter böcker på kartan, dess recensioner går ut till alla kommunbiblioteken, vilka självfallet knappast inköper i någon större utsträckning om recensionerna är dåliga; en självklarhet.

Och då det gäller Btj:s recensenter, så är dessa naturligtvis medvetna om sin position och sitt ansvar. Rimligen leder detta till att vederbörande recensent sällan anser en bok vara vare sig ”lysande” eller ”usel”; en statistik kunde vara intressant, men den har jag förstås inte kunnat utföra, bl a eftersom Btj-recensioner knappast är allmänt tillgängliga i full utsträckning.

Vikten av inköpens omfattning är självfallet ingenting att sticka under stol med. Arbetaren är sin lön värd, och litteraturarbetarens lön härrör från bokförsäljning, onekligen. Grädde på moset i form av statliga kulturbidrag förekommer, någon gång, men ligger utanför normala författarkalkyler.

Går jag som katten kring gröten? Är dålig lönsamhet mitt enda klagomål? Nej, sannerligen inte det enda. Denna sak handlar i mycket stor utsträckning om en författares yrkesglädje, tillfredsställelse inom yrket. Och detta är sannerligen inte vilket yrke som helst. Normalsituationen för en författare, då första nedslaget görs på ordbehandlaren, är att någon garanti för en blivande publicering inte föreligger. En bok planeras på spekulation, oftast en riskabel spekulation.

Den support som kan vara att räkna med kommer från Bibliotekstjänst. Annonsering förekommer i dag endast från de stora förlagen och deras bästsäljande författare, men även denna annonsering är i dag gles, oerhört gles i jämförelse med situationen för ett antal decennier sedan, då hugade bokköpare botaniserade bland tidningsannonsernas ”7:e tusendet”.

Om jag skulle förutskicka redaktörernas motargument blir dessa givetvis att bra bok alltid blir såld och läst, och fristående tidningar kan aldrig tvingas recensera alla nyutgivna verk.

I och för sig riktigt. Om definitionen ”fristående tidningar” håller. Det är just på denna punkt jag i dag är tveksam. Djupt tveksam.

Gå tillbaka till min inledande sampling: 21 uteblivna recensioner från sju stora tidningar, alla med omfattande kulturbevakning. Ingen av dessa tidningar vill ta upp till behandling tre böcker från en i Palmeärendet aldrig någonsin dementerad författare. Aldrig dementerad, men, verkar det, alltid undanskuffad till någon överfylld in-tray.

OK, kan redaktörerna svara: skriver du för brödfödan får du väl skriva bättre då?

Om boken är bra, kan jag svara, bestämmer ju inte författaren utan den anmälande recensenten. Vad ger ni mig för kriterier på att mina böcker är ointressanta i denna dödens cirkel?

Där upphör denna fiktiva (?) debatt av brist på syre.

Till sist, i rent klarspråk:

Jag menar, mot bakgrunden av vad jag här har sagt, att de svenska medierna, inte bara de stora utan nästan alla, till det yttersta drar sig för att över huvud taget beröra denna inflammerade Palmefråga, där dagens svenska medier uppenbarligen inte har någon egen skarp åsikt men cirkulerar någonstans kring Christer Pettersson.

Ur detta utkristalliseras ett iskallt yrkesförbud för den som dristar sig att frondera, medan demokrati, och i praktiken tryckfrihet, naggas i kanten. Äts upp.

Jag söker en debatt i ett hårt, kristallhårt ämne.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79