Åshedenaffären – de många höjdarnas komplott

2.9.2012.
Det finns säkert anledning för mig att återkomma till den synnerligen sjaskiga Åsheden-affären, som här om dagen tvingade Norstedts förlag att dra tillbaka hela upplagan av Ann-Marie Åshedens senaste bok, Förbannelsen.
Bakgrunden till aktionen är både allvarlig och klart bagatellartad. Åsheden hade felaktigt beskyllt två Palme-polser för att ha drabbats av fällande domar, medan sanningen är att de i detta sammanhang helt friats och rentvättats. Allvarlig beskyllning, ja, men inte värre än att ett förlagsmeddelande i ämnet hade räckt. De båda poliserna själva vet ju att de enligt domstol ingenting ont har gjort, beskyllningen har ingen tyngd.
Hade det å andra sidan varit ett Herman Lindqvist-fall, där det snarast gällde en bedömnings- och omdömesfråga, hade en indragning tett sig mera naturlig. Nu drog förlaget till med storsläggan för ett faktafel, som dementeras av rättens papper, det verkar underligt. Som mycket i denna affär.
Det startade redan 1987, då Dagens Nyheter, med sin dåvarande chefredaktör Christina Jutterström som engagerat pådrivande, berättade vad som sedan visade sig vara en ren rövarhistoria om Åshedens många påstådda specialintervjuer med den just avgångne/avskedade spaningsledaren Hans Holmér. Jag återger ordagrant förlagsreklamens ord på omslagets baksida:
JAKTEN PÅ OLOF PALMES MÖRDARE
- de tre första månaderna
Tolv timmar efter mordet på Olof Palme tog länspolismästaren Hans Holmér ledningen för spaningsarbetet. På åttonde dagen började journalisten Ann-Marie Åsheden för Dagens Nyheter regelbundet intervjua Hans Holmér. Tanken var att eftersom det som hade hänt var historia borde allmänheten få en inblick i den största polisutredningen någonsin i Sverige. Den här boken innehåller Åshedens rapport om mordspaningens tre första månader, fram till de första tipsen om det s k huvudspåret.
Det är förlagsreklamens uppgift att förhärliga och försköna utgivna alster, men rosorna bör inte växa upp i himlen – och det gör de här. Jag konstaterade, i 29 inlägg under åren 1993-2001 i mitt nyhetsbrev PALME-nytt, utan att på minsta sätt bli trovärdigt motsagd, att – ja, jag återger den avslutande delen av mitt inlägg på sidan 4/93:2, från juni 1993:
I den beryktade Åsheden-affären, med dess påstådda 82 intervjuer med Holmér på dennes tjänsterum, begärde DN:s Chritina Jutterström, självfallet med Gun Fälths – DN:s rättsreporter – att koncernens advokat skulle påstå att de 82 intervjuerna verkligen ägt rum, och när jag krävde utredning ställde advokatsamfundet upp och garanterade att allt gått  s å  korrekt till, trots att samfundet aldrig presterade någon ordentlig granskning.
Sanningen om Åsheden-affären står att läsa i min bok FYRA NYCKLAR: de 82 intervjuerna på tjänsterummet har aldrig ägt rum. Det vet DN, det vet Jutterström och det vet advokatsamfundet, som sänder 10 000 kronor för DN:s ”rättschefs” välförhållande.
För ett tag sedan ordnade Ann-Marie Åsheden till ett hedersomnämnande av Christina Jutterström som Sveriges bästa och skickligaste ledare. Silverpenningarna till Gun Fälth hamnar i samma kategori.  Sven Anér
Därmed är ramen uppdragen, kring den möjligen största skamfläcken i Sveriges publicistiska sidor. Med de här inslagen:
Ann-Marie Åshedens i alla avseenden förljugna försvar för en sparkad  polischef i ett riksmord. Åsheden är förstås den förskrämda lekbollen som gör vad hon blir tillsagd;
Christina Jutterström, också en lekboll, men på ett snäppet högre plan. Jutterström spelar aktivt med: i försvaret för Holmér och inte minst i försvaret för det s k ”huvudspåret”, dvs det av Holmér sanslöst exploaterade kurdspåret;
Dagens Nyheters hela ägarkoncern, som på alla sätt stöttar detta kurdspår: trycker i DN den första versionen av de totalt osanna 81 intervjuerna, trycker om nästan samma text i en bok som inte blir en försäljningssuccé, men som givetvis hjälper till att fördunkla en redan dygrå riksaffär;
Polis och åklagare, som aldrig visar bittersta intresse för mina i princip oemotsagda, allvarliga anklagelser mot Ann-Mari Åsheden och hennes överhet;
Regeringen, som via sin justitieminister och sin alldeles egna justitiekansler t ex, hade kunnat tillsätta en utredning, griper inte in på minsta sätt;
Från ett aldrig närmare specificerat internationellt intresse hörs inga invändningar mot Åshedens otroliga och mot hela den svenska och internationella journalistkåren kränkande, skamlösa köpenickiad.
Kuppen byggde helt på att Åshedens påstådda 82 besök på Holmérs tjänsterum verkligen hade ägt rum. Annars fanns ingenting av intresse: en i efterhand skriven resumé av tidigare kända uppgifter från Holmérs chefstid; nej, ingenting nytt. Det var uppgiften om Åshedens ideliga, hemliga besök som gav scoopet dess färg, annars fanns ingenting.
Då det begav sig hörde jag mig för hos ledande personer i Palmerummet, men ingen hade sett eller hört talas om en ung, parant kvinna som ränt som barn i polishuset; ingen.
Bakgrunden till denna stora svarta affär borde självfallet utredas formellt, i botten. Att enbart tro på Sven Anér är inte modernt och har aldrig varit det. Men när nu Ann-Marie Åsheden, som gumman ur lådan, ger sig in på en ny safari för att glorifiera Holmérs minne måste även personer som hittills skänkt henne endast en förströdd tanke reagera: Vad är detta? Vad menas?
Varken Norstedts förlag eller den i normalfallet ansedda Publicistklubben har brytt sig om att kontrollera denna Ann-Mari Åsheden, som i 25 år varit praktiskt taget helt tyst. Norstedts talar om bristande sakgranskning – ja det kan verkligen sägas.
Det finns en enda serie av nyhetsbrev och böcker från tiden, enbart inriktade på Palmemordet och dess följder, nämligen min produktion. En första koll av Åsheden i denna mycket välregistrerade facklitteratur borde ha förmått Norstedts och PK att sätta sig ner och tänka i fem minuter: jaha, ljuger Sven Anér rätt upp och ner i årtionden? Det gör han nog, men kanske vi borde kolla ändå…
Ingenting av detta händer, Åsheden blir centralfigur på ett av dessa PK-möten, som normalt brukar hålla hög och på något sätt garanterad standard. Och förlagets blekhet är givetvis uppenbar. Obegripligt uppenbar, om det inte vore för misstanken om högpolitiskt syfte.
Jag tror dock inte att denna fortlöpande serie av i varandra invävda och intvinnade lögner håller länge till. Jag har i inlagor till rikskrim, numera remitterade till Uppsalapolisen för handläggning, presenterat klara bevis för att Olof Palmes tidkort/patientkort från Sabbatsberg är manipulerat och därmed alla uppgifter i närtid kring mordet förryckta – kan det intressera?
Inte än. När jag skriver detta är det den 13 september. Uppsalapolisen har haft en månad på sig att följa rikskrims order, men än så länge försvinner mitt ärende, vars diarienummer hos Uppsalapolisen jag ännu inte fått, ner i ett byråkratiskt kärr. Jag har ett andrahandstips från en polis i Uppsala att handläggare skulle kunna vara en chefsjurist som heter Åsa Hasth, men Åsa svarar mig inte på mina telefonringningar och inte på mina brev.
Men sådant kan inte pågå i längden. En byråkrati kan inte i längden ta kål på sig själv. Eller kan den det?
Fallet Åsheden, i vid bemärkelse, måste i dag ur arrangörernas synvinkel te sig kontraproduktivt.
Sven Anér

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"