Knutson, Mellin och Silberstein – agera!

Mats, Lena och Margit – ni är tre av de tunga namnen inom svensk undersökande journalistik. Jag vänder mig nu till er och ber om ert engagemang i Palmefrågan.

Dagsläget är lätt skildrat: Våldsamma anklagelser, huvudsakligen från min sida, rörande en vanskött Palmeutredning har aldrig avfärdats av vice RÅ Kerstin Skarp, som leder den formellt pågående förundersökningen i Palmeärendet.

Mina anklagelser har sålunda aldrig dementerats; det enda besked jag får är att ”förundersökningssekretess” råder, vilket är ett märkligt påstående. En svensk förundersökning i brottmål är i princip öppen. Sekretess kan av domstol medges i speciella, välmotiverade fall.

Att hänvisa till en generell sekretess är sålunda helt missvisande, och avsikten från RÅ:s sida är uppenbar, nämligen att till varje pris undvika insyn. Men mediers uppgift är ju den motsatta, nämligen att skapa insyn; jfr bl a Tolgfors-affären.

Jag uppmanar nu er tre, kvalificerade nyhetsjournalister, att med egna ögon granska mina uppgifter i ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”. En av de allvarligaste av dessa aldrig dementerade uppgifter torde vara att utredarna sände skadade Lisbeth Palme-plagg till fyra högrenommerade forskningsinstitut, trots att mockapäls och T-shirt inte bars av Lisbeth Palme vid ankomsten till Sabbatsbergsakuten utan oskadad tygkappa och oskadad ren vit blus.

Palmeutredarna har sålunda falskeligen narrat dessa forskningsinstitut - Bundeskriminalamt i Wiesbaden, SKI, Naturhistoriska riksmuseet samt FBI - att gå den svenska regeringen tillhanda vilket är skrämmande cyniskt, skrämmande kriminellt.

Gå in i denna sak och alla dess många förgreningar! Mina skarpa anklagelser är aldrig avvisade av RÅ eller polis. Min nyutkomna bok, ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, bifogas med önskan om kommentarer.

Kollegial, engagerad och djupt oroad hälsning!


Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. ./. Bok.

Nu går tåget!

30.3.12.

Det känns inspirerande och mycket uppmuntrande att min blogg

http://www.svenanerpalmemordet.blogspot.com/

varje dag, vardag som veckoslut, besöks av omkring 300 personer, sällan under, ofta över. Jag tycker att det inte var länge sedan bloggen började knattra ut sitt mess, från ingenting, utan tidigare plattform.

Men det har ju gått ett par år, ett par spännande år, och lojaliteten från er, alla besökare, har varit imponerande – i lojaliteten lägger jag förstås också in alla debatter, alla opinioner som formas och meningar som bryts.

Nu vädjar jag till er alla: Köp Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme! Inte för min skull utan för sakens, den stora mörka sakens. Och kanske är det just nu, denna vår, som sanningen kommer och tåget går med alla lögnerna för att mötas av ett annat tåg med alla sanningarna.

Vi upplever i dag debatten kring Tolgfors och FOI och alla de fega ämbetsmännen. Om den debatten har stormstyrka har Palmeärendet en inneboende tsunamistyrka, som med engagerade människors hjälp kan svepa med sig hela den unkna byråkrati som fått frodas på Rosenbad, på Östermalm där RÅ håller till, på Polhemsgatan där 26 års lögner arkiveras.

Stig Edqvist hos polisen brukar skryta med alla sina hundratals orangeröda pärmar. Han skulle inte ha behövt en enda pärm, om hans företrädare berättat sanningen: det var vi som stod bakom mordet, vi och åklagarna.

Det är stort, det är halt att greppa. Har allt varit svart skoj, finns ingen sanning? Nej, det finns ingen sanning.

Köp boken, visa den för dina vänner! Betala in 139 kronor på pg 75 05 55-5.

Eller ring helt enkelt till mig på 018-15 12 79, så har du boken dan därpå med inbetalningskort, om posten beslutar sig för att fungera i stället för att sabotera och trakassera.

Situationen är bisarr. Ingen överhet dementerar en enda av mina uppgifter, men ingen överhet vågar än så länge säga rent ut att jag har rätt, att alla som har genomskådat Palmeärendet har rätt.

Men nu går tåget alla ni fega, Beatrice, Kerstin, Stig. Och givetvis Fredrik!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Ljuger vi, åklagare Thomas Forsberg?

I skrivelse 30.3.2012, ärende 2012/1640, påstår du att det ”inte finns anledning anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats”.

Jag begär nu ett klart uttalande från din sida där du säger att du anser att jag – och med mig Bo Alvberger – har ljugit samman hela redovisningen av de saboterade dvd-skivorna.

Du bör i detta sammanhang också notera att du tror på vartenda ord i meddelandet från Uppsalapolisen den 7 mars, trots att alla viktiga uppgifter i Uppsalapolisens besked är grovt felaktiga. Sänd mig det av dig begärda remissvaret från Uppsalapolisen!

Du bör även ge mig besked rörande vilka åtgärder du vidtagit i ärendet med det försvunna konvolutet till Scandbook, som numera meddelat att konvolutet kommit fram sju dagar försenat, givetvis bisarrt.

Din behandling av mig och Bo Alvberger utgör en enda lång kränkning, som jag påtalar i min senaste bok

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme,

vilken finns tillgänglig i allmänna bokhandeln om någon vecka.


Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Till 16 chefredaktörer utanför storstäderna!

Jag översänder för benägen anmälan min senaste bok:

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme.

Det har denna gång känts mycket angeläget att boken går inte bara till de sex stora storstadstidningarna utan också till ett antal minst lika viktiga landsortstidningar, som formar grundläggande opinioner.

Jag ber dig som chefredaktör göra detta:

Läs boken, lämna därefter över till någon av dina reportrar för noggrann granskning. Jag hävdar att ingen enda väsentlig sakuppgift i boken har befunnits felaktig. Ingen regerings- eller rättsinstans har någonsin korrigerat eller dementerat mina uppgifter rörande utredningen av Palmemordet. Jag har endast tystats ner, under återkommande hänvisningar till påstådd ”förundersökningssekretess”. Att efter drygt 26 år hänvisa till förundersökningssekretess framstår som mycket märkligt och visar, enlig min mening, enbart på en önskan från hela den svenska överhetens sida att för all framtid låta Palmeärendet förbli outrett.

Jag ger några exempel. Jag har på senare tid ställt bland andra dessa frågor till förundersökningsledaren i Palmeärendet, vice RÅ  Kerstin Skarp:

Var det Anti Avsan som sköt Olof Palme? Varför finns inget rättsintyg upprättat avseende Lisbeth Palmes påstådda skottskada? Varför bär Lisbeth Palme vid Sabbatsberg en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, när det var en genomskjuten brun mockapäls som sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden för granskning, påstått skadad vid Dekorima? Varför övergav Lisbeth Palme Olofs ambulans?

Frågorna är ställda upprepade gånger under de senaste åren, men de enda svar jag fått är att ”förundersökningssekretess råder”.

Gå in i detta stora mörka ärende med egna resurser!

Kollegial och djupt oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.


Till chefredaktörerna för: Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning, Upsala Nya Tidning, Gefle Dagblad, Sundsvalls Tidning, Norrländska Socialdemokraten, Östersunds-Posten, Skånska Dagbladet, Dala-Demokraten, Östra Småland, Borås Tidning, Jönköpings-Posten, Nerikes Allehanda, Nya Wermlandstidningen, Helsingborgs Dagblad, Hallandsposten.

27.3.2012. Till RPS.

Begäran om utfående av allmän handling

Jag önskar utfå professor Leif GW Perssons CV, med specifikation av alla tjänstgöringar inom RPS som förekommit.

Jag önskar omedelbar handläggning.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS: Jo, det skulle komma ett CV, lovade RPS. ”Minst tio sidor”, flitig GW.


Korrekturet tog en vecka på posten!

27.3.2012.  Till RÅ, Uppsala åklagarkammare Thomas Forsberg samt PTS!

Jag informerar nu om att Scandbook i Falun i dag på förmiddagen ringde mig och meddelade att kuvertet med slutkorrekturet, till synes orört, i dag anlänt med posten.

Kuvertet har sålunda i nära en vecka hållits utanför den ordinarie postcirkulationen, något som är omöjligt utan olaga yttre påverkan. Min grundade förmodan är att organisationen bakom denna händelse under mellantiden tagit del av kuvertets innehåll.

Jag begär nu, från mina tre adressater, en noggrann granskning av alla mina postärenden som finns anhängiggjorda. Jag börjar nu tröttna på att vara en lekboll för svenska myndigheter som uppenbarligen inte lägger några som helst strån i kors för att leda detta komplicerade ärende till en lösning.

Ännu har ingen som helst utredning värd namnet förekommit, i vare sig dvd-ärendet eller i ärendet med slutkorrekturet. Okända organisationer bryter mot telefon- och posthemlighet utan att den svenska rättsstaten tar minsta notis, vilket givetvis är oerhört.

Jag önskar omedelbara svar från mina tre adressater!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Kan RÅ ge min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” fri lejd?

26.3.2012. Till RÅ.

Den 20 mars postade jag ett konvolut innehållande slutkorrektur för min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, med adress Scandbooks tryckeri i Falun. Postningen skedde vid brevlådan intill Preems bensinmack, Norbyvägen i Uppsala. Kuvertet var frankerat med 12 kronor.

Men kuvertet kom aldrig fram, något som jag anmält till bland andra statsministern, åklagare Thomas Forsberg i Uppsala samt till PTS.

Kuvertets försvinnande vållade givetvis stora besvär och stor oro, eftersom bokens utkomst hamnade i fara. Saken ordnades, med två dygns försening, genom ett improviserat samarbete mellan tryckeriet och mig.

Jag är nu, som RÅ inser, orolig även för den kommande distributionen av denna bok, en distribution som sker via den vanliga bokhandeln och olika internetkanaler samt direkt från mitt kontor i Uppsala. Jag kommer att använda postens gröna vadderade kuvert, till vilka porto är förbetalt. På kuverten skriver jag på anvisad plats mig själv som avsändare.

Men med hänsyn till de i dag upprepade sabotage som riktats mot dvd-skivor och skrifter avseende Lisbeth Palmes koppling till mordet vid Dekorima är jag självfallet orolig för att böckerna, från olika avsändare, kommer att snappas upp av de personer/organisatiioner som i dag motarbetar min grundlagsskyddade författarverksamhet.

Jag uppmanar sålunda RÅ att i samarbete med RPS tillse att mina böcker inte försvinner på posten. Hur detta ska gå till vet jag självfallet inte, men jag utgår från att RÅ och RPS gemensamt kan finna en lösning.

Situationen är givetvis oerhört alarmerande, som RÅ förstår. Det är oerhört att posten i ett demokratiskt I-land kan attackeras på detta sätt, hittills utan några som helst lagliga motåtgärder i sak, som RÅ vet.

Jag vill nu ha ett svar, omedelbart, på detta brev!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

Till alla som beställer ”Mordets dunkel tätnar”!

26.3.2012. Beställda böcker postas i Uppsala den 6 mars, och de bör alltså vara framme efter påsk, 10.4.. Men jag har haft stora besvär med postgången, som jag omtalat tidigare, och tydligen är såväl mina dvd-skivor som mina böcker utsatta för kriminella attacker.

Om det har gått minst fem dagar sedan du gjorde din inbetalning och du inte har fått boken, ring då 018-15 12 79 så kommer saken att ordnas!

Jag vet inte vilka krafter det handlar om. Fyra olika åklagarinstanser har bestämt att det inte handlar om ingrepp från säkerhetspolisens sida, uppgifter som vi, om vi så önskar, kan lita på.

Er tillgivne Sven Anér, uppenbarligen i blåsväder.

Bo Alvberger: ”Jag har kränkts!”

Bo Alvberger skriver den 9 mars till PTS, dvs post & telestyrelsen, med återhållen frenesi. Hans brev visar kontrasten mellan den privata människans känsla för den normala laglydigheten å ena sidan och det officiella värnandet av en perverterad ”statsnytta” å den andra. Det blir ett skakande brev.

Till PTS, Box 5398, 102 49 Stockholm,

Från Bo Alvberger (420629-3732) Slottsvägen 8, 331 51 Värnamo.

Begäran om utredning samt skadestånd

Som medarbetare i tidskriften MILJÖMAGASINET har jag under senare år bevakat utvecklingen i palmeärendet. I december 2011 fick jag veta att ett offentligt möte ägt rum på Tuna bygdegård i Uppland där författaren Sven Anér redogjort för vissa nya aspekter av mordet på statsminister Olof Palme. Det visade sig att mötet blivit filmat och fanns tillgängligt på en dvd som givits ut av Sven Anér Förlag. Jag beställde den men kunde snabbt konstatera att den inte fungerade och kontaktade därför förlaget och bad om en ny kopia. Hur detta avlöpte har jag beskrivit i ett brev till förlaget (bil. 1).

Saken har anmälts till postens säkerhetsavdelning av både mig och Sven Anér men jag har inte fått någon som helst reaktion därifrån (bil. 2). Tre separata försändelser har alltså öppnats, saboterats och på ett professionellt sätt återförslutits under den tid posten ansvarat för dem. För att detta skulle kunna ske med just dessa brev måste telefonavlyssning ha föregått ingreppet eftersom Anér kunnat konstatera att endast telefonbeställare drabbats av sabotage. Det går därför knappast att undvika en misstanke om att syftet varit att hota eller störa spridningen av uppgifter som finns på den kontroversiella dvd:n ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”. Jag har låtit en professionell fotograf avbilda de tre skadade skivorna och resultatet har publicerats på Sven Anérs blogg (www.svenanerpalmemordet.blogspot.com) Detta vill jag betrakta som ingivet som bilaga 3. Fotografen har jämfört bilderna på bloggen med de bilder han tog av de skadade skivorna och intygar att det som finns att se på bloggen är autentiskt (bil.4).

Min integritet har kränkts av både telefonavlyssning och brott mot postsekretessen. Intrånget innebär också ett uppenbart brott mot yttrandefriheten såsom den är inskriven i svensk grundlag. Europakonventionen uttalar i artikel 8 att ”envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”.

Jag förväntar mig att PTS omedelbart utreder de brottsliga handlingarna som innefattar olovlig telefonavlyssning, olovligt brevöppnande, avsiktlig förstörelse av egendom för vilken PTS varit ansvarsskyldig samt försök till inskränkning i yttrandefriheten. För dessa intrång i mina rättigheter begär jag ersättning till ett belopp av 5.000 kronor.

Värnamo den 9 mars 2012 mars   Bo Alvberger

4 bilagor. Vänligen meddela diarienummer samt namn på handläggare.

Så långt Bo Alvberger. Som alltid: det är vid utskrivningen av inlägg av detta slag som saken och engagemanget kryper närmare.

Jag skriver nu själv till
Post & Telestyrelsen, Box 5398, 102 49 Stockholm.

25.3. 2012. Undertecknad Sven Anér vitsordar på varje punkt Bo Alvbergers uppgifter i hans brev till PTS från den 9 mars. Jag delar hans engagemang och kritik mot hanteringen av den uppseendeväckande serien av händelser. Jag önskar komplettera med färsk och lika skrämmande information:

Den 21 mars i år sände jag, i vadderat kuvert, porto 12 kr, samtliga korrektursidor till min senaste bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” jämte lista över gjorda ändringar, till tryckeriet Scandbook i Falun.

Men kuvertet kom aldrig fram, vilket givetvis betydde ett allvarligt avbräck i bokproduktionen. Produktionschefen vid Scandbook Anna Johansson och jag själv kunde med klart besvär rekonstruera den uppkomna korrektursituationen, varefter saken kunde rättas till, med två dygns försening samt medföljande oro för tryckeriets och min egen del.

Kuvertet har inte kommit till rätta, sedan det anförtroddes POSTEN via brevlådan vid Preems bensinstation, Norbyvägen i Uppsala.

Som PTS märker är händelseförloppet mycket likt sabotaget av mina dvd-skivor, och jag kopplar även denna gång saken till misstänkt telefonavlyssning samt olovligt förfarande med postat brev.

Saken är givetvis djupt allvarlig, eftersom den berör så känsliga och i grundlag reglerade händelser som myndigheters olagliga förhandsgranskning av tryckt skrift.

Dessa båda händelser tillsammantagna, dvd-sabotaget och korrektursabotaget, är djupt graverande för de institutioner för vilka PTS ansvarar. Jag begär omedelbart svar med kommentar. Ärendet finns av mig anmält hos Åklagarkammaren i Uppsala, Thomas Forsberg, men jag anmäler det nu också, med stor emfas, till PTS.

Jag har begärt skadestånd om 5 000 kronor från vardera POSTEN och TELIA; jag riktar i det uppkomna läget en begäran om 5 000 kronors skadestånd även till PTS.

Detta samlade ärende riktar strålkastare mot en skrämmande kriminalitet riktad mot POSTEN, TELIA och PTS. Jag önskar omedelbart besked avseende dnr och handläggare samt även besked om vad som hänt med Alvbergers skrivelse från den 9 mars.

Sven Anér, 210814-5075, fil kand, DHS, journalist, författare. SJF, SFF.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

”…utan i förväg lagda hinder…

Den svenska tryckfrihetsförordningen, som är en central svensk grundlag, inleds med dessa ord i första kapitlet, första paragrafen, första stycket:

1 KAP. Om tryckfrihet.

1 § Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg, lagda hinder, utgiva skrifter…

Detta är klartext som flagrant strider mot vad som just nu sker i samband med utgivningen av min senaste bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.

Det citerade lagrummet öppnar möjlighet, i speciella fall, för lagföring av skriftens utgivare, men detta ska i så fall självfallet ske i laglig ordning, ”endast inför laglig domstol”.

Den attack som nu skett mot mig och min bok, i och med att slutkorrekturet fått försvinna, är sålunda grovt lagstridig. Jag vet inte vilka förövarna av brottet är, men jag utgår från att de kan beskrivas som ”myndighet eller annat allmänt organ”. I varje fall om POSTEN kan betecknas som ett allmänt organ. Sven Anér

Jag skriver till Kjell-Olof Feldt

24.3.2012. Kjell-Olof, Jag såg dig i TV i angenämt samspråk med Antonia Ax.son Johnson. Jag fick intrycket att din hälsa är god, hoppas jag har rätt.

Jag sänder dig ett avgörande viktigt material i Palmeaffären. Jag har alltså nu vid två tillfällen utsatts för rena sabotage i anledning av mina avslöjanden framför allt rörande Lisbeth Palmes koppling till denna affär. Du är själv författare och vet hur det skulle kännas om ditt slutkorrektur försvann. Jag fick tillsammans med förlaget improvisera fram en lösning så att materialet kan tryckas; inte helt lätt.

Jag talade med en jurist som menade att attackerna mot mig huvudsakligen är avsedda att utgöra hot mot min hälsa, inte att direkt stoppa min författarverksamhet.

Jag ber dig noga läsa den medsända dokumentationen, och jag kommer att sända dig den aktuella boken, ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, sedan boken förhoppningsvis utkommit den 5 april.

Jag betraktar det inträffande som riktat inte endast mot mig utan mot det svenska rättssamhället.

Din tillgivne men orolige

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Meddelande från Sven Anér till statsminister Fredrik Reinfeldt

Meddelandet går även till Tidningarnas Telegrambyrå.

23.3.2012. Sedan jag under hösten 2011 intensifierat mitt journalistiska arbete med undersökning av den pågående Palmeutredningen har jag utsatts för en serie av trakasserier.

Min dvd-inspelning av det allmänna mötet på Tuna Bygdegård den 19 november 2011 ledde till att fyra postade dvd-skivor med titeln ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta” utlämnades till adressaterna men i grovt saboterat skick medan en femte skiva aldrig kom fram, och när jag för tre dagar sedan postade slutkorrekturet av min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” nådde det stora konvolutet aldrig fram till tryckeriet.

Jag har i dag talat med en jurist jag känner. Vederbörande menar att sabotörerna av min journalistiska verksamhet knappast har hoppats hindra hela distributionen av dvd-filmen eller boken. Avsikten kan snarare, menade juristen, vara att skrämma mig till tystnad eller att föra mig nära en stroke eller en hjärtinfarkt. Ett hot, helt enkelt.

I denna situation begär jag av landets statsminister full öppenhet. Jag har, sedan millennieskiftet, sökt kontakt med ledningen för förundersökningen i Palmemålet, vice RÅ Kerstin Skarp, men jag har aldrig fått annat svar än att förundersökningssekretess föreligger samt att jag inte vore välkommen att ringa eller uppsöka Skarp.  Min enda, och huvudsakligen ensidiga, kontakt har skett brevledes.

Jag har även vid flera tillfällen föreslagit Skarp att överväga ett åtal för t ex grovt förtal, men på dessa förslag har jag inte fått något svar.

Jag tillåter mig gissa, statsministern, att vice RÅ Kerstin Skarp i stället med mycket blida ögon ser på de trakasserier som i fjol och i år drabbat mig. Det borttrollade slutkorrekturet av min bok, det enda jag hade tillgängligt, vållade mig givetvis oro och besvär; om jag hamnade nära en hjärtinfarkt går inte att avgöra. Riksåklagaren har vidare, som slutlig klagoinstans i dvd-målet, lämnat min önskan om överprövning utan avseende.

Men är det, statsministern, värdigt ett rättssamhälle att i praktiken opåtalt tillåta ett krypskytte mot en fronderande journalist i stället för att öppna för en hederlig debatt eller för ett lika hederligt förtalsåtal?

Min situation i dag är i princip den här. Jag känner mig övertygad om att min telefon är avlyssnad och att min post regelmässigt kontrolleras, kanske via just den avlyssnade telefonen.

Detta är ingen bra situation. Som statsministern vet står den i flagrant strid med konventionen om de mänskliga rättigheterna; be dina jurister hitta de rätta paragraferna.

Min bok kommer att börja distribueras den 6 april, och jag känner mig ingalunda övertygad om att denna distribution kommer att kunna utföras planenligt. Och skulle några av de böcker som jag själv kommer att skicka, till bl a tidigare prenumeranter på mitt nyhetsbrev ”PALME-nytt”, inte nå sina adressater så vet jag, efter kulturdebattören Bo Alvbergers och mina egna erfarenheter från dvd-sabotagen, att varken polis. åklagare, POSTEN eller TELIA kommer att lägga två fingrar i kors för att hjälpa mig.

”Inte särskilt högprioriterat, ditt ärende”, lät åklagarkammaren i Uppsala hälsa, efter att ingenting ha uträttat i sak.

Jag har, som aktiv journalist och dokumentär författare, vid flera tillfällen tillskrivit dig i bl a just det ärende som toppar min senaste bok. Men du har aldrig svarat, i vad jag inte tvekar att kalla ett svenskt ödesärende.

Släpp in luft, Fredrik Reinfeldt!. Låt inte den svenska rättsstaten fortsatt digna under Palmedramats trauma. Säg att jag har fel på varje punkt samt åtala mig, om det är din bästa lösning.

Det är ingen överdrift att påstå att jag inte är särskilt tillfreds med livet i dag. Detta brev går samtidigt till en läkare jag känner.

Den jurist jag nämnde har rått mig att sända ett brev av detta slag för registrering och diarieföring vid exempelvis statsrådsberedningens kansli, vilket jag härmed gör.

Och så, vilket är brukligt, svara!

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Regeringen: Jag begär utredning av falskt bevismaterial i Palmeärendet samt av nytt postbrott!

22.3.2012. Till Justitiedepartementet.

Jag begär härmed omedelbar utredning av RÅ: s handläggning av ärendet med de två klädesplagg som påståtts ha burits av Lisbeth Palme vid Dekorima den 28 februari 1986.

Saken: Sex dagar efter mordet sändes med svensk kurir till Bundeskriminalamt i Wiesbaden i dåvarande Västtyskland en genomskjuten brun mockapäls samt en likaledes genomskjuten, solkad s k T-shirt, för det västtyska laboratoriets granskning. Det uppgavs i sammanhanget att dessa båda plagg skulle ha burits av Lisbeth Palme vid mordplatsen.

Påståendet är felaktigt. Lisbeth Palme bar i själva verket dels en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, aldrig påskjuten, dels en ren vit blus, aldrig påskjuten.

Mitt bevis 1: Bild tagen 28.2.1986 kl 23.42 av pressfotografen Ulf Karlsson, som visar Lisbeth Palme lämnande Lars Christiansons kommissariebil vid Sabbatsbergs akutintag. Lisbeth Palme är på bilden iförd ovan nämnd tygkappa. Olof Palme hade införts sex minuter tidigare.

Mitt bevis 2: Att Lisbeth Palme vid ankomsten till Sabbatsberg bar en ren vit oskadad blus och alltså inte en skadad T-shirt, har bekräftats av Lars Christianson, Lena Östeman, dermatologen professor Åke Nilzén samt advokaten Claës Palme.

Yrkande: Jag hävdar att RÅ falskeligen och mot bättre vetande godtagit detta arrangemang i syfte att falskeligen kunna påstå att Lisbeth Palme blivit påskjuten vid Dekorima, vilket hon i själva verket inte blev.  Jag önskar att departementet omedelbart vidtar lämpliga åtgärder.

Ytterligare ett helt färskt, angränsande ärende! Jag hänvisar departementet till mitt brev i dag till Uppsala åklagarkammare, bifogas. Jag vänder mig inte till RÅ, eftersom RÅ så uppenbart är misstänkt involverad i denna sak och dess föregångare, destruktionen av mina dvd-skivor, ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”.

Enligt min bestämda mening föreligger statlig kriminalitet i denna sak, med brott mot lagarna rörande olovlig brevöppning och telefonavlyssning. Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.


Försvunnet konvolut

22.3.2012.

Till Åklagarkammaren i Uppsala, åklagare Thomas Forsberg till handa:

Jag får i dag besked från tryckeriet Scandbook i Falun att ett konvolut med slutkorrigeringarna till min bok

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme

har försvunnit på vägen mellan Uppsala och Falun. Min fru postade kuvertet i förrgår, vanlig post, frankerat 12 kronor, i brevlådan vid Preem, Norbyvägen.

Det borde alltså ha kommit fram i går men har inte kommit fram vare sig i går eller i dag.

Jag utgår från att Thomas Forsberg märker parallellen med de saboterade dvd-skivorna, och jag önskar nu att kraftigare åtgärder inleds i detta nya skede av samma affär.

Jag önskar bekräftelse med dnr samt uppgift om vilka åtgärder åklagarkammaren kommer att vidta. Arrangörerna av dessa postala störningar har alltså nu cirka en vecka i förtid tillgång till denna bok.

Jag önskar omedelbar handläggning! Jag ser det inträffade som förnyad olovlig brevöppning och ev även olovlig telefonavlyssning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

300 besök om dagen på bloggen, men RÅ tar inte emot besök under beklämmande juristeri!

20.3.2012. Min blogg tar numera emot 300 besök per dygn och är därmed den populäraste nyhetskällan i ämnet Palmemordet. I motsats till riksåklagarämbetet och dess förundersökningsledare, vice RÅ Kerstin Skarp, som över huvud taget inte lämnar ut någon information.

Mitt och Bo Alvbergers ärende med de saboterade dvd-skivorna lever sitt stilla men ytterligt anmärkningsvärda liv. Inlagor och beslut korsar varandra, i sak görs ingenting, och en sammanfattning från den 8 mars, tillverkad av Utvecklingscentrum i Malmö, visar med all tydlighet hur ärendet bollats mellan mig och Bo Alvberger och ett antal rättsinstanser för att till slut hamna ad acta, dvs på rättens egen speciella soptipp.

Jag ger nu hela texten, bl a för att visa hur en kokong av papper spunnits kring händelserna vid bygdegården i Tuna men att ingenting i sak har inträffat. Juristeri av denna sort för ett skenliv, som är avsett att demonstrera rättvisans noggrannhet men som vid minsta närmare granskning visar precis motsatsen, nämligen rättens beslut att ingenting göra, över huvud taget ingenting göra i ett ärende av stor vikt och stor känslighet.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

BEGÄRAN OM ÖVERPRÖVNING OCH KLAGOMÅL MOT ÅKLAGARE

(Riksenheten för polismål, Malmö, ärende AM-7011-12)

Beslut

Jag vidtar ingen åtgärd i anledning av från Riksenheten för Polismål, Malmö, överlämnade skrifterna.

Bakgrund

Ni har till Riksenheten för Polismål, Malmö ingivit två skrifter. Den första inkom den 6 februari 2012 och den andra den 9 februari 2012. Skrifterna uppfattas vara såväl begäran om överprövning av chefsåklagaren Björn Ericsons beslut den 23 januari i ärende AM-7011-12 som klagomål mot honom beträffande handläggningen av nämnda ärende. Skrifterna har överlämnats till Utvecklingscentrum Malmö och inkom hit den 29 februari 2012.

Skäl för beslutet

Av skrifterna framgår att det ni anför och klagar på redan har prövats vid Utvecklingscentrum Malmö genom beslut den 10 februari i ärendena AM 2012/0949 och AM 2012/1148. Ni har därefter klagat på dessa beslut.

Riksåklagaren har den 21 februari 2012 dels avslagit begäran om överprövning av ärendet AM 2012/0949 och dels avseende ärendet AM 2012/1148 – klagomålen mot överåklagaren Björn Ericson – delat min bedömning att klagomålen inte ska föranleda någon åtgärd.

Eftersom det Ni nu anför redan har prövats av Riksåklagaren vidtar jag ingen åtgärd.

Ärendet föranleder ingen ytterligare åtgärd från min sida.

Jörgen Lindberg Överåklagare      Hans Åkesson Föredragande

Tekniken i ärendet framgår mycket tydligt. Sedan ärendet, i vecka efter vecka, bollats mellan så småningom sex rättsinstanser – säkerhetspolisen, Uppsalapolisen. Riksenheten för polismål, utvecklingscentrum Malmö, Uppsala åklagarkammare samt riksåklagaren - blir ärendet på något sätt självverkande; det lever numera sitt eget liv, fram till den allmänt önskade döden. Byråkrati upphöjd till rättvisa. Minsta lilla tecken på att rättsinstanserna skulle be mig eller Alvberger om ursäkt söker jag förstås förgäves efter. Minsta lilla sorry.

Nej, Alvberger och Anér ska hutas åt, eftersom de bara bråkar och krånglar; säkert har de hittat på hela saken. I goda ögonblick kan jag se med visst löje på denna gråmelerade sak, men i andra stunder upplever jag givetvis handlingsförlamning. I en kvart eller så.

Jag kan fråga mig; är det så här Björn Ericson har handlagt alla polisärenden genom åren? Genom att bara sitta stilla på sin stol och utan någon som helst utredning veta att anmälda poliser inget ont har gjort?

Det öppnar perspektiv.

Sven Anér

Boken är snart färdigtryckt!

18.3.2012. Det går bra att beställa redan nu; gör det! Sätt in 139 kronor på pg 75 05 55-5, så har du boken i brevlådan någon dag efter månadsskiftet mars/april. Denna bok får fungera som ersättning för de rättsprocesser i Palmeärendet som aldrig kommer till stånd. Vill du beställa flera exemplar, eller vill du också beställa DE SAMMANSVURNA eller Affären Anti Avsan? Slå då en signal till 018-15 12 79, så kan vi komma överens om ett pris. Och när du har läst: berätta då för dina goda vänner om vad du tycker! Jag har skrivit att den svenska rättsstaten vilar på en knivsegg. Jag står fast vid den bilden. En oroväckande bild.  Så beställ!

Texten här nedan följer med boken till myndigheter, politiker och tidningars kultursidor:


16.3.2012.

Till Läsarna av

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme.

Detta är en dokumentär bok. Mina uppgifter är enligt min mening korrekta. Hur visar jag det?

Mitt svar är det här. Jag har, i varje fråga av någon väsentlighet i Palmeärendet, vänt mig till den person som per definition är den mest insatta, nämligen förundersökningsledaren i det fortfarande pågående Palmemålet, vice RÅ Kerstin Skarp.

De är Kerstin Skarp som har hela saken i sina händer. Ingenting kan ske, ingenting får ske utan hennes kännedom. Vad har jag då fått för besked från Kerstin Skarp de senaste åren?  Jag tar som allmängiltigt exempel det senaste brev jag fått från Kerstin Skarp, den 14 mars 2012, sedan jag bl a ”önskat ämbetets kommentar till bilden och bildtexten här intill”.

Bilden föreställde den mockapäls och den T-shirt som utgör en så viktig del av bokens budskap. Kerstin Skarp svarar:

Angående inkomna skrivelser

Ni har under tiden 8-13 mars 2012 inkommit med fem skrivelser rörande förundersökningen avseende Olof Palme.

I skrivelserna framför ni synpunkter och kommentarer rörande förundersökningen.

Jag kan endast ånyo uppge att jag inte kommenterar synpunkter gällande förundersökningen.

Beträffande er begäran om att åklagarmyndigheten ska vara behjälplig med att få fram handlingar som förvaras hos polisen vill jag framhålla att det är den myndighet som förvarar en handling som ansvarar för denna också.

Med vänliga hälsningar, Kerstin Skarp

Detta är alltså ett nollsvar, ett ickesvar. Jag har, på säkert ett trettiotal brev under den gångna hösten och vintern, aldrig fått någon annan sorts svar, ett svar i sak. Aldrig.

Hur gör en dokumentär författare då? Jag hade kunnat sätta mig i gungstolen och konstaterat att det inte går att komma längre. Men jag valde i stället att skriva denna bok, med dess mycket klara utpekanden av ett antal personer, ett antal händelser.

Hade min bok sett annorlunda ut om jag fått ett svar i sak från Kerstin Skarp? Ja. Jag hade kunnat ställa detta svar mot mina egna forskningsresultat, och en debatt hade kunnat uppstå. Inte bara en debatt, kanske, utan rent av en rättslig process, för första gången i Palmeärendet, sedan högsta domstolen vägrade RÅ ny prövning av Christer Pettersson-målet, 1998-99. Sedan dess har ärendet mordet på statsminister Olof Palme inte en enda gång hänskjutits till laglig prövning.

Men något sådant svar i sak har jag således aldrig fått. Jag anser mig dock, under föreliggande omständigheter, ha min fulla rätt att presentera de mörka sanningar detta ärende innehåller, är mättat med.

Till mina journalistkolleger som får denna bok till läsning ger jag det självklara rådet: gå in i materialet, så som vi journalister alltid måste arbeta. Skaffa dig egen förstahandskunskap, ta fram dokumenten, tala med sakkunniga och inblandade, kontrollera alla sakuppgifterna från denne envise Sven Anér!

Det är först när ni går in i denna djungel med egen machetekniv som ni kan få känseln. Känslan av ond bråd död, omgiven av ond falskhet på högsta tänkbara svenska – och utländska? – nivå.

Boken gick till Scandbook i Falun för tryckning den 1 mars i år, 2012, och jag har under de första två veckorna som gått inte mötts av tillstymmelse till sena dementier.  Tvärtom – en djupdykning i de gamla pärmarna med vittnesmål från biografen Grand och Dekorima har gett mig ytterligare belägg för den djupa oro jag i 26 år har känt inför ondskans och falskhetens fakta.

Har jag då också rätt att så direkt och reservationslöst attackera Olofs maka? Mitt svar blir ja. Vi bygger i Sverige, som i andra demokratiska länder, på den förfördelades oavvisliga rätt att ställa den anklagande inför rätta. Lisbeth Palme har, alltsedan mordet, haft den möjligheten men inte utnyttjat den.

Centralt, på bokens omslag och inne i texten, talar mysteriet kring Lisbeth Palmes båda kappor till läsaren. Två kappor, vid vad som skulle ha verkat vara en normal biokväll? Varför två kappor? Hur och var kunde de bytas? Om en brun mockapäls hade beskjutits vid Dekorima, hur kan Lisbeth Palme då, sedan hon övergett Olofs ambulans, anlända till Sabbatsbergsakuten i mörk tygkappa med slejf och kapuschong?

Just dessa frågor ställde jag i november i fjol vid ett möte på Tuna bygdegård med folket från gamla Olands härad i Uppland, men när de inspelade dvd-skivorna från det mötet skulle distribueras saboterades de av en anonym organisation som ägnade sig åt olovlig telefonavlyssning och olovlig brevöppning – prat, har ett antal polismyndigheter sagt mig, det där tror vi inte på, det har ni nog hittat på, och förresten har vi viktigare saker att syssla med än med några dvd-skivor som sägs ha gått sönder. Ärendet vandrar, när detta skrivs, på återväg till den polismyndighet som så länge vanskött denna affär, tre handgripligt skadade dvd-skivor med titeln ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”.

Men som sagt, gå in i ärendet! Det svenska rättssamhället balanserar i dag på en knivsegg – vill du som journalist gå in i en räddningsaktion? Innan det är för sent?  Sven Anér      

Kan en redovisad förundersökning åter bli hemlig?

16.3. 2012.  Till RÅ.

Vice RÅ Kerstin Skarp hänvisar vid upprepade tillfällen i sin brevväxling med mig till påstått rådande förundersökningssekretess i Palmeärendet. En dylik hänvisning är missvisande. Dels talar lagen inte om någon generell förundersökningssekretess utan om vissa, noga reglerade avsteg från den allmänna principen om förvaltningens öppenhet som kan få förekomma efter särskild prövning.

Och dels är ju praktiskt taget hela förundersökningen redan publicerad, med start i maj 1989. Uppgifter som finns att tillgå redan i denna redovisning kan naturligtvis inte ”återhemligas”. Detta är en självklarhet.

Jag går då till den senast föreliggande redovisningen av händelseförloppet vid Dekorima, vilken finns intagen på sidan 118 i granskningskommissionens rapport (ursprungliga editionen). Här sägs bl a följande:
När de passerade Tunnelgatan kom en man upp bakom Olof Palme och sköt denne från nära håll i ryggen. Olof Palme föll till marken; skottet var omedelbart dödande. Den som skjutit avlossade ännu ett skott som gick in och ut genom ryggen på Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg.

Beskrivningen här ovan säger faktiskt ”kappan”, inte mockapälsen. Slarv? När vi ska försöka skildra ett händelseförlopp som inte har gått till som vi påstår, hamnar vi i ett dilemma. Det gäller att tänka rätt, dvs fel, hela tiden. Skildrar vi däremot ett faktiskt, korrekt händelseförlopp är risken liten att slira.

Givetvis måste det senaste kommissionsuttalandet om händelserna vid Dekorima tillmätas full trovärdighet, och ärendet måste därmed anses korrekt slutredovisat. Men då jag, i upprepade skrivelser till RÅ, bestrider det påstådda skeendet vid Dekorima bland annat i vad avser påstådd beskjutning av Lisbeth Palme, bestrider RÅ inte detta mitt påstående, men hänvisar till förundersökningssekretess.

Då hävdar jag, mycket bestämt, att ingen som helst förundersökningssekretess kan gälla redan offentligt avrapporterade och slutredovisade händelseförlopp; dessa händelseförlopp måste självfallet, in i minsta detalj, kunna kommenteras vid riksåklagarens diskussioner med en seriös professionell journalist. Uppgifter som en gång varit offentliga kan inte göras hemliga på nytt; detta är en självklarhet.

När jag nu hävdar att Lisbeth Palme aldrig blev beskjuten, samt att de till Västtyskland för granskning sända plaggen T-shirt och mockapäls sålunda aldrig bars av Lisbeth Palme vid Dekorima, måste det vara RÅ:s skyldighet att diskutera detta ärende med mig och som ett minimisvar informera om huruvida RÅ anser att jag har fel samt huruvida RÅ vidhåller att RÅ har rätt.

Men denna enkla logik vill RÅ inte följa utan hävdar att sekretess föreligger för ett ärende som initierades den 28 februari 1986 och som numera sedan länge är offentligt och officiellt slutredovisat.

Jag önskar nu riksåklagarens motiverade svar på detta mitt konstaterande. På detta svar hänger den svenska rättsstatens sanning och heder.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

DEN STORA SVARTA SKANDALEN

13.3.2012.  Jag skriver till de fyra stora Stockholmstidningarnas kulturredaktioner, och jag kanske hoppas på ett svar. Bilden av de båda falska plaggen, T-shirt och brun mockapäls, bifogas mina skrivelser, och de preparerade kulhålen lyser mot betraktaren.

När Olof Palme sköts vid Dekorima, i den svenska statens regi, skulle ”den okände gärningsmannen” markeras genom påskjutning också av Lisbeth. En T-shirt och en mockapäls preparerades för ändamålet, antingen före eller efter mordet, och dessa plagg, som bilderna visar, sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden för granskning, i ett fejk i megaklass.

Lisbeth Palme bar i själva verket, vid ankomsten till Sabbatsbergsakuten efter att ha övergett Olofs ambulans, en ren vit oskadad blus samt en mörk tygkappa med slejf och kapuschong.

Den svenska polisen, de svenska åklagarna, den svenska staten drog sig alltså inte för att narra detta ytterst välrenommerade västtyska tekniska institut, varefter den största svenska skandalen i kriminalhistorien var ett faktum.

Vid månadsskiftet mars-april sänder jag kulturredaktionen min senaste bok i Palme-dramat,

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme.

Ett förslag till kulturredaktionen: kontrollera min journalistik genom att fråga förundersökningsledaren i ämnet, vice RÅ Kerstin Skarp, om mina uppgifter är korrekta. För mig har Skarp aldrig dementerat, endast hänvisat till en förundersökningssekretess, som givetvis måste släppas efter 26 år.

Den stora skandalen välter den svenska rättsstaten över ända.

Den otrolige Leif GW!

Ett uttalande i stil med det som nu följer har veterligen aldrig tidigare kommit från någon annan högre tjänstemans läppar. Endast Leif GW Persson, professor, statstjänsteman och mumlande grå eminens inom den högsta och hemligaste ordensgraden, kan låta undslippa sig sådant vrövl. Men GW kan han.

Inget medium har fäst sig vid detta samtal mellan GW och SVT, men er blogg har lagt ner arbete (tack, Charlotte!) på att ta fram den ordagranna texten. Så här ser den ut, läs och häpna:

TV1 Brottsplats den 28 februari 2012 kl 21-22. Leif Persson utfrågas av Camilla Kvartoft på 26-årsdagen av mordet på Olof Palme.

CK: Förra året på 25-årsdagen av mordet slog du fast att det var en konspiration bakom mordet.

GW: Slog fast, ja det är min idé att det är så. För att såna politiska personer som Palme brukar mördas av politiska skäl av folk med nån sorts säkerhetsbakgrund, poliser, militär osv. Och i bakgrunden finns en konspiration.

CK: Svenska?

GW: Svenska ja, vi ska inte överdriva Palmes internationella betydelse, även om det skulle kunna vara så.

CK: Vem mördade Olof Palme?

GW: Ja, om jag visste det. Det är en 50-miljonersfråga, belöningen är ju 50 miljoner. Snart slutar jag vid polisen, och då får jag dessutom ta emot pengarna. Jag avvaktar med svaret. Men jag tror att det är i de kretsarna vi kommer att hitta gärningsmännen. För jag tror det är mer än en som varit med.

Fick alltså denne muttrande och mumlande GW sagt. Faktiskt lite grann mullrande också. Uttalandet ber jag er alla bloggbesökare själva analysera vid skärmen. Vad säger han egentligen? Att han redan nu vet att han kommer att få de 50 000 000 kronor som jag och ni och vi alla gnetat ihop till med våra skattepengar. Dessa 50 miljoner ska alltså GW ha, berättar han för oss i vår licensbetalda television, inget snack om saken.

Han namnger i dag ingen specifik person, men håvar in ett antal personer, hämtade från hans egen yrkesgrupp.

Jag erinrar mig en sann anekdot från min första arbetsplats, DN. En medarbetare med ebb i kassan skrev några svar på ett barnkorsord och smusslade med svaren högt upp i korgen, varefter lille Pelle och lilla Anna och vad han kallade sig för mycket riktigt fick 30 kronor i vinst, som W 6 nog fick glädje av.

Parallellen med GW? En mycket nära parallell. Det finns nämligen en regel som säger att en tidnings medarbetare inte får delta i av tidningen arrangerade tävlingar, och i logikens namn borde inte heller en anställd vid polisen kamma hem belöningar som är utfästa för allmänheten, inte för slantsugna och högt stabsplacerade personer som professor GW.

En fråga bara, innan ni analyserar själva: Var har GW sin info från? Från rikspolisstyrelsen med förgreningar? Skulle han inte i så fall ha slagit larm för så där 25, 26 år sen? Och vad har GW för hållhake på sina jobbarbasar, t ex på RPS-chefen Svenson med ett s? Och på Reinfeldt, Fredrik?

Sven Anér

RÅ dementerar inte en enda av mina uppgifter!

Jag skrev till RÅ:

12.3.2012.

Jag önskar ämbetets kommentar till bilden och bildtexten här intill. Sven Anér.

Svaret kom:

14.3.2012.  Angående inkomna skrivelser

Ni har under tiden 8-13 maras 2012 inkommit med fem skrivelser rörande förundersökningen avseende mordet på Olof Palme.

I skrivelserna framför ni synpunkter gällande förundersökningen.

Jag kan endast ånyo uppge att jag inte kommenterar synpunkter gällande förundersökningen.

Beträffande er begäran om att åklagarmyndigheten ska vara behjälplig med att få fram handlingar som förvaras hos polisen vill jag framhålla att det är den myndighet som förvarar en handling som ansvarar för denna också.

Med vänliga hälsningar, Kerstin Skarp.

Ja, så kan man ju också besvara brev. Intetsägande, oförsynt.

Skarp får alltså ett illustrerat brev där jag begär kommentar till två bilder som enligt mig bygger på falskeligen preparerade klädesplagg, men Skarp nöjer sig med att hänvisa till den pågående förundersökningen, vilket givetvis är oerhört.

Enligt normalt språkbruk och enligt ett normalt sätt att hantera en formell  korrespondens har denna förundersökningsledare därmed erkänt att grov statlig kriminalitet föreligger. Jag väljer nu själv denna tolkning och kommer att handla därefter.

Sven Anér.

God dag igen!

8.3.2012. Det var ett par veckor sedan, men nu är boken klar och ligger för produktion hos Scandbook i Falun. Jag hade fått indikationer om att det fanns önskemål om en snabb bok, rätt in på Sabbatsbergsakuten, och boken kom också till ganska snabbt.

En del av innehållet är förstås känt för bloggbesökarna, men mycket har tillkommit, bland annat utförliga beskrivningar av myglet och strulet vid Dekorima och Sabbatsberg samt den detaljerade beskrivningen av dvd-skivorna som förstördes medan de befann sig i Postens vård. Om mina och Bo Alvbergers duster med den svenska rättvisan berättas också; rättvisan tycks mena att det är vi som ska straffas, inte sabotörerna som rättvisan inte bryr sig om att leta efter.

Boken heter

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme

– ja, Lisbeth Palme presenteras som centralt medverkande person. Denna bok bör köpas av alla som är engagerade i det dunkla Palmeärendet; den ställer regering och myndigheter mot väggen på ett sätt som de får svårt att slingra sig undan.

Jag ser i dag Eko-redaktionens fina grävande arbete kring vapentrasslet i Saudiarabien – sällan har så många svenska höjdare vetat så litet om den affär de själva har skapat.

Jag skickar i dag några Palmetips till just Eko-redaktionen. Här har ni detta tips, som en snabb brush-up efter bloggpausen:

Hur var det med Lisbeth Palmes hatt?

5.3.2012.

Jag har några skrivelser liggande hos ämbetet – när tid finns kanske någon kan svara?

Här ett nytt ämne. Det gäller vilken kappa och vilken hatt Lisbeth Palme bar mordkvällen?

Jag har inte i materialet sett några beskrivningar att ta fasta på. Enda vittnesuppgift av intresse verkar vara den person som berättar att han inne på biografen Grand tog upp Lisbeth Palmes hatt, som hon hade tappat på golvet, och gav den till Olof, som väl lämnade över den till sin maka.

Men om denna hatt var den svarta hatt som, på de bilder polisen sålt till mig, Lisbeth Palme bär till sin mörka tygkappa med slejf och kapuschong , så kanske mycket talar för att det är denna hatt som bärs under hela mordkvällen, kan det stämma?

Men detta skulle i sin tur medföra att Lisbeth Palme, om uppgifterna om den bruna mockapälsen stämde, gick ut en fredagkväll på stan med svart tyghatt till brun mockapäls – det känns mycket egendomligt.

Förhåller det sig i stället så att den mörka tygkappan bars av Lisbeth Palme under hela kvällen, från Västerlånggatan via biografen Grand och Dekorima fram till, med sex minuters fördröjning, Sabbatsbergsakuten, då i Christiansons kommissariebil? Men vart tar i så fall mockapälsen vägen? Den blir ju inte synlig alls. Fanns den aldrig med vid Dekorima känns det ju underligt att den i genomskjutet skick fick resa till Wiesbaden tillsammans med den ”T-shirt”, som enligt Åke Nilzén och Claës Palme aldrig bars av Lisbeth Palme på Sabb; där bar hon en oskadad ren vit blus.

Detta är adiafora, kanske Ämbetet tycker, men jag vill gärna ha ett svar, tämligen omedelbart. Jag ventilerar dessa frågor i min kommande bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” – jag kommer att inge denna bok till Ämbetet då den föreligger.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79 – det går ju alltid bra att ringa.

Hur var det med ambulansens ankomst till Sabb?


6.3.2012. Till RÅ.

Den korrekta tidpunkten för Olof Palmes ankomst i Sollentunaambulansen till Sabbatsbergsakuten är

23.35,

då detta klockslag stämplas in på Olof Palmes journalkort. Jag har själv konstaterat detta klockslag vid besök på Sabbatsberg någon tid efter mordet.

Troligen sker den faktiska ankomsten ännu något senare, eftersom ankomsttider brukar stämplas in redan då ambulansen förvarnas och om patientens namn är känt.

Men exempelvis granskningskommissionen från 1999 skriver, som RÅ vet,

på sidan 142 (första utgåvan):

23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.

Det finns självfallet ingen anledning att misstro det instämplade klockslaget. I stället måste det muntligt bandinspelade klockslaget vara felaktigt, och därmed förskjuts hela den föregående, av granskningskommissionen registrerade kronologin. Mordet ägde i själva verket rum kl 23.28.

Jag har nu begärt fram det aktuella patientkortet men enbart mötts av två avvisande brev från rikskriminalpolisen; breven bifogas i kopia.

Jag noterar alltså, RÅ, att ett mycket centralt dokument har försvunnit ur Palmeutredningen. Det saknade patientkortet för Olof Palme kan sägas vara det absolut viktigaste dokument som utvisar ett originaldokumenterat skriftligen tryckt bevis för den aktuella ambulansens ankomst till Sabbatsberg. Övriga klockslag, som granskningskommissionen redovisar, finns enbart registrerade som bandinspelningar från LAC, inspelningar som lätt har kunnat ändras och justeras.

Det framstår för mig som anmärkningsvärt och upprörande att det enda skriftliga originaldokument som upprättades kring mordet aldrig refereras av Palmeutredningen och i dag uppges vara försvunnet. Insatschefen på platsen, kommissarie Gösta Söderström, och hans chaufför, polismannen Ingvar Windén, har båda angivit klockslaget 23.30 för deras ankomst till Dekorima samt angett 23.28 som det sannolika klockslaget för själva mordet.

Det noterades också i förundersökningsprotokollet, som RÅ vet, att Söderström och Windén anför avvikande mening, men berörda myndigheter har valt att nonchalera deras utsaga, avgiven av de första polismännen på platsen.

RÅ: klockslaget 23.31.40 för ambulansankomsten är ett omöjligt och helt osant klockslag. Jag utgår från att RÅ nu dels begär fram det aktuella patientkortet, dels föranstaltar om helt ny utredning av händelseförloppet kring Dekorima.

Jag vill avslutningsvis meddela att de skrivelser rörande fel och diskrepanser i polisutredningen, som jag sedan i går i separata skrivelser påtalar, kommer att av mig användas som bevisning vid de eventuella juridiska processer som kan följa på utgivningen av min bok

”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.

Om mina skrivelser ej besvaras kommer detta faktum att av mig speciellt. åberopas.

./. 2 skrivelser från RPS.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, ring gärna om det underlättar.


Lika märkligt varje gång…

Ja, det är lika märkligt varje gång, att redogöra för dessa över 26 år gamla händelser för nyhetsfolk som ingenting tycks veta. Jag ger nu ett avsnitt ur Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme:

Expressens Karlsson: Du har ett scoop. Sven!

Då jag tänker på min kamp för rätt och sanning i Palmeärendet, där några faktauppgifter aldrig ifrågasätts eller dementeras, framstår mediernas iskalla attityd som det mest beklämmande. Det går inte att slåss mot den som alltid viker undan, gömmer sig, inte finns.

Jag tänker nu gå igenom några av de största och viktigaste svenska medierna, de som skapar opinioner, grundval för opinioner, för att kontrollera vilket intresse de har haft och i dag har för Palmeärendet, antingen i största allmänhet eller i min version. Dessa båda aspekter sammanfaller nästan alltid. Det är inte bara Sven Anér som inte får nämnas. Även ämnet som sådant är praktiskt taget tabu. Överspelat, undanstoppat, ad acta, förlegat, icke existerande.

Så det verkar inte som om det skulle spela någon roll om jag behandlade Palmeärendet medhårs, enligt gällande officiella önskemål, eller med den ”edge” som varit min praktiskt taget sedan mordet begicks. Det är inte jag som är den skyldige. Det är ärendet som sådant som bär på en inneboende skuld. Alla medier vet, fast de inte erkänner, att det var en katastrof som inträffade den 28 februari 1986. Inte bara mänskligt, händelsemässigt, utan genomgripande katastrofalt, för den svenska rättsstatens framtid.

Palmemordet hade kommit för att stanna, med drastiska verkningar framåt för en obestämd tid. Verkningar inåt i statsapparaten, som inte alltid skulle gå att upptäcka med blotta ögat, men som med åren blivit allt tydligare, som möglet blir synligt när eternitskivorna bänds bort från stuggaveln.

Men våra svenska medier har, med små små undantag i radikala tidningar på vänsterkanten, valt att, i varje fall från millennieskiftet, aldrig föra upp det brännande och brinnande ämnet på agendor eller på reportrarnas uppdragslistor.

En filmfotograf som jag samarbetade med för ett antal år sedan brukade, när allting körde ihop sig och allt verkade hopplöst, trösta mig med ”Glöm det”, sagt på ett vänligt skånskt idiom. ”Glöm det.” Och gå vidare och se glad ut.

Medier har genomgående glömt, eller rättare sagt förträngt, och är det någonting opinionsbildande och nyhetsinformerande organ inte får förtränga, så är det den stora, den största händelsen, den som kan skapa och störta ett samhälle.

Jag behandlar sedan våra vanligaste medier, de som vi har på vårt köksbord, på skärmar och i radioapparater, och jag märker vid en omläsning att jag är mycket kritisk, jag har sett förträngningen av Palmeärendet som ett hot mot vårt yrke, en kränkning.

Expressen hade, efter Karl-Johan Karlssons initiativ för ett par år sedan, chansen att göra sitt (och mitt) bästa scoop:

”Skulle du ha någonting emot om vi gick in i ditt material och gjorde en stor grej av det här konstiga Palmeärendet?”

Eftersom frågan gällde ett av mina största intressen här i livet svarade jag självfallet nej /=ja/ samt uttryckte min glädje över att en stor tidning äntligen hade vaknat. Karl-Johan och jag skildes åt med journalistiskt adrenalin rikligt flödande, och jag såg ett ljus i tunneln.

Sedan följde en period av väntan, interfolierad med glada, alltmer dämpade tillrop från Expressenmedarbetaren Karlsson:

”Vi jobbar med ärendet, vi tittar noga på saken, det kanske kommer att dröja lite, det har kört ihop sig, det blir tyvärr ingenting.”

Nej just det, ingenting. Karlsson hade hela storyn på en bricka, men chefredaktören hade sagt att ”nyhetsvärdet inte höll”.

Nehej. Så blev det.

Och därmed slut på titten in i ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.

Eftersom jag är både författare och förläggare och bloggare kan jag ju utannonsera boken för inköp redan nu, fast utgivningen dröjer ett par veckor:

Köp ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme! Sätt in 139 kronor på postgiro 75 05 55-5 så har du boken i brevlådan kring månadsskiftet! Jag litar till mina bloggbesökare och till mina gamla prenumeranter på PALME-nytt under det förra årtusendet!

Er tillgivne Sven Anér

PS: Jo, bloggbesökare: det grova falsariet kring Lisbeth Palmes klädesplagg återges på bilder i svartvitt och färg på bloggen; bilderna ger precision och perspektiv.

Färgbilder av Lisbeth Palmes kappa och t-shirt


Detta är färgfotografier av de plagg Lisbeth Palme påstås ha burit vid den påstådda påskjutningen vid Dekorima, och bilderna är tagna av Bundeskriminalamt.