Till Chefredaktören. (Tio chefredaktörer)

Jag översänder en skrivelse som jag, i två avsnitt, nu tillställer Stockholms polismyndighet, och jag anhåller att du inte minst ser på den ganska fantastiska uppgift, rörande förundersökningen, ur Skarps brev som jag återger.

Skarp hävdar sålunda att några handlingar i ärendet inte upprättats på myndigheten ”inom aktuell tidsperiod”, dvs från den första november i år fram till dags dato.

Alltså skulle det inte ha gått att urskilja något livstecken i denna förundersökning under över sex veckor. Ingenting, inget enda initiativärende från Skarps sida, inget initiativ över huvud taget? Har ingen kontakt förevarit mellan Skarp och hennes närmaste partner kriminalkommissarien Stig Edqvist vid rikskriminalpolisen, som är Skarps närmaste partner i detta ärende?

Det går att gå till förundersökningsförordningar. Där förutsätts dessa arrangemang vara livliga som myrstackar: personer hörs, skrivelser mottas och sänds, information anländer, och under hela detta skeende står för förundersökningsledningen som ett memento; om ingenting händer, måste vi då inte lägga ner verksamheten?

Men förundersökning á la Skarp/Edqvist följer andra rutiner. Den sorterar inte under någon som helst kontrollant, tydligen; det ginge att tänka sig att en justitieminister sneglade på ett ärende som involverar en skjuten statsminister, men tydligen inte. Beatrice Ask har inte gått in med någon undran till förundersökarna. Djup och möjligen angenäm stillhet råder. Den mördade Olof Palme är makabert förvisad till den eviga gravens tystnad, störd möjligen av de kostnader som snabbt upplöper. Ett antal miljoner tickar av. Nej, dessa kostnader stör nog inte.

Jag har länge och ofta vänt mig till landets ledande publicister och förgäves föreslagit en granskning av denna i alla avseenden kriminella gåta. Jag återkommer med detta angelägna förslag och lägger nu till en önskan att publicistiken sätter luppen på hela den administration som sägs föreligga. Paralleller går att finna: Kafka, Strindberg med sitt statliga verk för utbetalande av tjänstemännens löner.

Det är just här, då förhållandena sedan länge varit absurda, groteska, som granskande media måste gå in. Jag har arbetat med denna materia sedan hösten 1986, men frågan är om inte Skarps, möjligen oskuldsfulla, medgivande nu tar priset. ”Nej, här finns ingen skrivelse sedan den 1 november!” Och tidigare? Märk väl att även telefonsamtal, till och från RÅ, är bortsorterade, eftersom de vid minsta relevans enligt lag borde ha säkrats genom noggrant arkiverade tjänsteanteckningar. Men över RÅ, och framför allt över Skarp, sänker sig dimma och dis, det är egentligen bara Sven Anér som hör av sig och den går ju att avspisa. Väl?

I normalfallet söker media nyheter, tar tacksamt emot tips, går in i ärenden med egen energi: har x-departementet mutat sig till skönmålning av äldrevården? Råder schism inom regeringen i den stora Brysselfrågan? Där fan är lös bör media finnas på plats, det är vad vi betalar lösnummer och prenumerationer och licenser för. Men i fallet Palme har i över 25 år inte en enda journalistisk princip följts till vägs ände; lite duttande och sedan ad acta har fått räcka, både för makt och media, trots att de rimligen ska stå på ömse sidor om barrikaden.

Jag slutar skriva självklarheter och ber dig: AGERA!

Sven Anér, 210814-5075, bockade för Sten Hedman första gången den 1 januari 1948 och har stannat kvar i yrket sen dess – men svårt har det varit under de senaste 25 åren, när alla klassiska riktmärken suddats ut, bosatt i min gamla skol- och universitetsstad, Karlsrogatan 85 A ,752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Jag bipackar en dvd från mötet härförleden (60 kronor till pg 75 05 55-5) med mina vänliga Upplandsgrannar i Tuna. Mötet var det viktigaste, inspelningen, ser jag efteråt, fick komma aningen i andra hand. Mötet är det enda som hållits i Palmefrågan under detta årtusende, ett allmänt möte med Olof Palme som ämne, som lyskraft.

Vilket ansvar vilar inte över svenska media, sedan RÅ sprungit ifrån allt vad ansvar heter!

Oroad hälsning

PS Jag skrev en gång en bok som fick heta ”Kärnkraft på lerfötter”. Är det journalistik på lerfötter jag nu ser framför mig? Vindflöjelns journalistik? Varför inte åtminstone gå in och titta, kontrollera, kolla? Skulle det visa sig att Sven Anér är ute och simmar – bra. Men jag är inte ute och simmar, det har ingen sagt, Det har bara sagts att jag är oresonligt envis i ett ärende som är stendött, inte att jag någon enda gång har ljugit. Chefredaktörers tystnad har format sig till ett hån inte bara mot mig, under 25 år, utan mot hela min profession, min enda profession. Lek inte med journalistik! Då försvinner min värld. Er värld. Allas vår värld. DS 

Ej svar från någon enda chefredaktör 22.12.11.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"