18.12.2011. JAG SKRIVER DENNA UNDERSKRIFT TILL DEN BILD DU NU SÅ VÄL KÄNNER:

Efter att någonstans vid Odengatan ha övergivit Olofs ambulans springer Lisbeth Palme vid Sabbatsbergs akutmottagning ut ur Lars Christiansons kommissariebil, förd av Hans Rehnstam. Olof har då redan i sex minuter befunnit sig på Sabbatsberg. Lisbeth Palme bär på bilden en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, sedan hon vid Odengatan gjort sig av med den då ännu oskadade mockapäls, som hon bar vid Dekorima. Stockholmspolisen sände dagen efter mordet mockapälsen till Bundeskriminalamt i Wiesbaden. Då var pälsen genomskjuten med två tydliga kulhål. Beskjutningen hade skett efter mordet på Olof Palme. Polisens manipulationer är utan motstycke i svensk kriminalhistoria. Bilden, aldrig ifrågasatt, togs av pressfotografen Ulf Karlsson. SA

Lisbeth Palme-bilden har varit högaktuell under tre olika år:

1986, året då mordet begicks. Då mörklades den nära nog totalt. Aftonbladet fick den oframkallade rullen någon gång kring kl 24, den 28 februari, men publicerade den aldrig, inte ens i dag. Filmrullen, eventuellt negativ och framkallade bilder, försvinner på okänt sätt från Aftonbladets redaktion under natten/morgonen den 1 mars 1986. Den anländer, rimligen telefotad, till Göteborgs-Postens redaktion under dagen den 1 mars, och den publiceras stort i G-P söndagen den 2 mars, med en ofullständigt beskrivande bildtext. I herrtidningen Aktuell rapport någon vecka senare.

2000, då jag ägnar flera nummer av mitt nyhetsbrev PALME-nytt åt denna bild och dess komplikationer. Jag presenterar nu den praktiskt taget kompletta storyn, vilken jag bl a sänder till dåvarande statsministern Göran Persson. Persson svarar inte; nej, varför svara Sven Anér? Ingen dementi inkommer över huvud taget. Någonstans ifrån.

2011 och snart 2012, det är nu det. Jag drar i gång den mest engagerade publicitet som en ensam journalist i den övre medelåldern, milt talat, kan prestera. Kulmen allmänt möte i Tuna den 19 november, filmat. DVD-skiva och utförlig bakgrundstext har gått till chefredaktören, och motsvarande, för: DN, Expressen, SvD, Aftonbladet (två av dessa tidningar har alltså hanterat den aktuella filmrullen men inte nämnt för mig hur saken har förlöpt), G-P, Sydsvenskan, Rapport/Aktuellt, Ekot, TV 4 Nyheterna, TT samt Dala-Demokraten.

Ingen chefredaktör har hört av sig till mig på Karlsrogatan. Ingen har berättat om bakgrundstexten blivit läst eller om rent av min över timmen långa DVD-skiva blivit uppspelad på någon redaktionsapparat. Tystnad.

Där någonstans må det förlåtas mig om jag tillfälligt tröttnar. Ett par dar eller så. Och köp gärna skivan! Denna skiva är ett dokument över vårt sorgligt solkiga Sverige.  Den kostar 60 kronor på plusgiro 75 05 55-5. Sätt in slanten, så får ni dessutom se hur jag ser ut! God Jul, säger vi.


PS om något helt annat: Följer du med SAAB-affären? Nödtorftigt? Ja, det är väl så långt det går. Det har redan blivit en bok om alla turerna, men boken bör vara upplagd på lösbladssystem. Eftersom ny text följer varje dag som Muller och Lofalk ger.

Saken går inte att överblicka förrän ett par år har gått efter den konkurs som verkar oundviklig när jag skriver på söndagkvällen. Upptagen som jag är av ett stort mord frågar jag mig om ren och skär kriminalitet finns invävd även i denna trasmatta, som sträcker sig från Amsterdam till Trollhättan. Hur ser Mullers tänkbara bokslut ut? Han startade inte från scratch utan med stora egna och Spykers skulder. Under resans gång har han personligen lyft åtskilliga miljoner ur SAABs praktiskt taget obefintliga kassa. Döpta till lön och utdelning. Klippkort till Beijing mm.

Har Muller i dagsläget tillfört SAAB någonting konkret, frånsett skulder? Får man kritiklöst bolla med miljoner/miljarder i ett rekonstruktions- eller konkursläge?

Den blivande konkursförvaltaren bör starta med att hålla ögonen öppna för eventuell kriminalitet; Lofalk har ju sagt att den nya skuld som Muller drog på SAAB, nu när det knep som värst, är lagstridig under rekonstruktion, varpå Lofalk tog sin hatt och gick, fast det fick han inte. Kanske går han i morgon.

Detta har varit en kontoret på fickan-saga, och såna slutar sällan lyckligt.

Jag har en god vän i Trollhättan, engagerad i Palmeärendet. Han är ständigt glad och munter och beställde just fem extraex av DVD-skivan. Glada och muntra är knappast hans grannar i stan. Dessa som i månader, praktiskt taget utan att knorra, har väntat förgäves på sin lön, grundvillkoret för all ekonomisk verksamhet. Med ständig cynism har Muller kommit med nya löften, medan han bollat med SAABs ej existerande finanser. Och så var den sagan slut? Låt oss hoppas det. Ingen situation kan vara värre än dagens.

Fan, Muller!

Sven Anér

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"