Till Rikskriminalpolisen

20.10.10

Begäran om utfående av allmänna handlingar.

Jag önskar i kopior utfå

dels ”de nittiofyra (94) registerkort som PG Näss upprättade enligt ”Polisspårets hantering inom PU”, sidan 269 i den ursprungliga versionen av granskningskommissionens rapport,

dels de handlingar som hänförs till resp registerkort.

Skulle den sammanlagda kostnaden för detta uppgå till över 500 kronor önskar jag besked i förväg, annars inte.

Jag sätter värde på omedelbar leverans.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 B, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Inga spår? Ni har ju gärningsmannen…

20.10.2010. När de tre stora kommissionerna i Palmeärendet satte sig ner att granska sina respektive uppdrag har de väl i allmänhet formulerat dessa uppdrag så här:

Gör polis och åklagare ett acceptabelt jobb?

Och deras svar på denna centrala fråga tycks ha blivit:

Ja.

Det finns skrämmande välvilliga bedömningar, t ex av granskningskommissionen 1999. Under samlingsrubriken ”De enskilda uppslagen” (som inleder en genomgång av de mest kända polisspårsmännen i sammanhanget) skriver sedermera JO Hans-Gunnar Axberger, med sin själ i pant.

Jag återger det inledande stycket:

De synpunkter vi haft i de uppslag som redovisats under rubriken Uppslag som berör polisen i allmänhet och Uppslag som eventuellt kan förknippas med poliser eller polisen i allmänhet framgår i de Sammanfattande anmärkningar som finns i anslutning till respektive uppslag. Vi har inte funnit något uppslag, som idag motiverar ytterligare utredningsåtgärder. Inte heller beträffande polisärendena anser vi oss ha anledning att anmäla någon avvikande mening beträffande de bedömningar som PU /Palmeutredningen/ gjort då utredningen avslutats, vilket skett i samtliga fall.

Kursiveringarna är kommissionens. Medan fetstilsmarkeringarna är mina.

Detta kommissionens credo framstår i dag, elva år sedan det skrevs, som nära nog otroligt. Här tillsätts på riksdagens begäran och efter med viss pompa framlagda regeringsdirektiv en kommission som framför allt ska

undersöka om det finns delar av utredningsmaterialet som inte är tillräckligt bearbetat.

Kommissionen sliter och stretar med dessa 17 000 (står det någonstans) handlingar, och efter sammanlagt sex år av granskningsmödor och uppmärksammade personalbyten konstaterar denna möjligen utmattade kommission att den inte hittat några fel utan att allt är sällsynt väl beställt; en drömutredning av polis och åklagare!

Stycket jag citerar har klar portalkaraktär och var tillräckligt för de flesta av presskonferensens journalister sommaren 1999: Allt gott och väl, säger kommission!

Detta har förstås inte hindrat kommissionen och dess blivande JO från att raskt konstatera beträffande den flitige polismannen A (egentligen polismannen Ö, Carl Östling) att det

kan dock lätt konstateras att flera spaningsindikationer funnits: vapeninnehav, extremism, ”palmehat”, kontakter i kretsar som måste bedömas som ”intressanta” från spaningssynpunkt, arbetslokalen i mordplatsens närhet samt personliga omständigheter.

Ingenting är sålunda fel, men det mesta är åt helvete, om jag får uttala mig möjligen något grovhugget. Polismannen A/Ö följs av polismannen B, som borde ha fått ”en egen analys och efterforskning” men aldrig fick, polismannen F (piketpolisen som drack en coca-cola som han inte mådde bra av) har lämnat så oklara uppgifter att ”det kan övervägas om dessa förhållanden kanske ännu skulle kunna rätas ut” och så vidare: oklarheter består, säger kommissionen. Men den ”hade ju inte funit något uppslag, som motiverar ytterligare utredningsåtgärder”, läste vi nyss.

Ljuger kommissionen? Det blir snarast en semantisk fråga. Det finns filosofer som anser att vi alla nära nog alltid ljuger. Jag anser nog att det exempel jag letat fram ur kommissionens tusen sidor visar att kommissionen ljuger – i den högre politiska skola, där uttalanden bör smidigt anknyta till det förväntade resultatet. Eller hur jag ska uttrycka mig.

Går det att säga att denna granskningskommission, och även föregångarna parlamentariker- och juristkommissionerna, genomgående arbetade mot bättre vetande? Det blir en fråga om terminologi, igen. Kommissionerna kanske inte visste, eller kunde hävda att de inte visste, samt kunde gömma sig bakom en allmän ovisshet.

Däremot syns det uppenbart att ingen av dessa administrationens och byråkratins höjdare någonsin snuddat vid tanken att det kunnat finnas en direkt koppling mellan mord och mordspanare, kunnat finnas en mordets makabra personalunion.

Juristkommissionen säger (SOU:1987.72s 120 ff, om jag ska fincitera) följande, och läs nu noga:

Vi sätter inte på något sätt i fråga att polisledningens handlande grundade sig på en stark och ärlig övertygelse om det riktiga i de bedömningar om huvudspåret som man gjorde. Som vi förut markerat är det inte heller vår sak att ta ställning i den sakfrågan i sig.

Huvudspåret, det var kurderna. Nästan bortglömt i dag. Här går alltså den expertispackade juristkommissionen ut med total frisedel för Holmér: han trodde verkligen på sitt hemgjorda kurdspår! Och kom inte och säg något annat! Gråa själars bekännelse.

Och trodde verkligen juristkommissionen på sitt eget credo? Föresvävade det aldrig kommissionen att det måste ha funnits något konstitutivt urbota fel i denna mordutredning, i detta mord? Kände inte herrarna, och någon dam, draget av en död som hade varit både ond och bråd, draget som likt ett virus fortplantar sig in i nutid, in i framtid?

Jag kan inte veta. Vad sa dessa ledamöter hemma över middagsbordet? Att Holmér själv är den skyldige? Att många av hans Stockholmspoliser är skyldiga? Att fega åklagare (undantag KG Svensson) är skyldiga, i sin tystnad och sin blekhet?

Och över specifikt till granskningskommissionen: kände ni aldrig, under och efter Sigvard Marjasin, att någonting var kapitalt fel? Förstod du inte, Hans-Gunnar Axberger, mellan dina hekatomber av rader på förnumstig normalprosa, att du inte höll i en möjligen något diskutabel liten mordgåta, utan i den största och svartaste av mordgåtor? Hur lät dina äkta kommentarer över middagsbordet?

Till en av mina journalistkolleger sa Axberger, när han lämnade över sin lunta den heta sommaren 1999. att ”den här blir du nog inte särskilt nöjd med”. Nej, det blev han inte. Journalistkollegan var Olle Alsén, mannen som segt och modigt och utan att någonsin se bakåt riktade sin pennspets mot det faktiska mord som ägt rum i sinnevärlden: Anti Avsans mord på Olof Palme.

Men kommissioner fungerar enligt sina hemliga mandat, aldrig satta på pränt. ”Ta inte i, ta det försiktigt, tänk på vad ni skriver…”

Oändliga timmar, oändlig övertid, oändligt torrt, tomt snack, ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”, PG Näss skrev ad acta på allt som rörde sig. ”Med några få undantag har inga spår säkrats efter gärningsmannen” skriver granskarna på sidan 121. Inga spår? Ni har ju gärningsmannen.

Och inga spår? Kapitlet ”Dekorimamannen” innehåller över 50 dokument som aldrig publicerats men som minut för minut skildrar hur Sveriges statsminister snärjdes, stoppades, dog. Men Sverige allmänhet har fram till i dag blivit klent informerad, egentligen inte informerad alls.

Sven Anér

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"