Inte polisuppror utan revolt inom överheten!


Artikeln erbjuds Verdens Gang.
Nationer skakas
25.9.2010.
Tre stora, allvarliga händelseförlopp, tre paralleller. Palme-, Quick- och Treholt-affärerna. Nationer skakas.
I alla tre fallen har polis och åklagare begått närmast otroliga brott. Palme-affären vimlar av uppenbara försyndelser, så uppenbara att bevisen och indicierna finns öppet att beskåda i de öppna förundersökningsprotokollen. Quick-affären, som just nu börjar krevera, har uppvisat en godtrogenhet från polisers och åklagares sida som kan förefalla otrolig. Treholt-affären: om de nu framkommande manipuleringarna av avgörande viktiga fotografier verkligen har ägt rum har den norska polisen tagit risker som förefaller sanslösa.
Har åklagare, och kanske framför allt poliser, arbetat självständigt, i ett egeninspirerat samhällsuppror? Nej. Missgreppen, brotten har i alla tre fallen varit så flagranta, så övertydliga, att de omedelbart, samma dag de begåtts, skulle ha upptäckts av de regeringar som hela tiden haft det yttersta ansvaret, via speciella regeringsorgan; i Sverige kanske främst justitiedepartementets polisenhet. Det skulle aldrig ha gått att dölja dessa delvis rent absurda skeenden om inte respektive regeringar i Sverige och Norge blundat och slagit dövörat till. Det skulle aldrig ha gått.
Vilken blir då slutsatsen? Jo: att det som skedde låg i linje med regeringarnas önskan. De regeringar som var verksamma då brotten skedde, eller politiska fraktioner, utnyttjade sin polismakt för diametralt andra syften än de i författning och lag förutsedda; detta är givetvis mycket skrämmande.
Och i alla tre fallen har polis- och åklagarmakten ställt personal och samvete till förfogande, högt upp i hierarkierna. Jag har granskat Palme-affären noggrannast. Här har, i veckor före mordet och fram till i dag, polis och åklagare släppt sina normala, hederliga roller och i stället, på någon oidentifierad order uppifrån, drivit ett lögnens spel, vilket just genom sin fräckhet blivit svårt att avslöja – så illa kan det väl inte vara?
Fräckhet känns som en logotype. När två centrala huvudvittnen vid Palmemordets Dekorima utförligt redogör för händelserna fram till – eller nästan fram till – själva skottögonblicket, smäller administrerande polis sekretesstämpeln på vart enda ord i de båda vittnenas uppenbarligen välstrukturerade rapportering, och kammarrätt och regeringsrätt traskar patrull. Inte ett ord från Dekorima är i dag känt utåt, men hela vårt rättssamhälle har den totala insynen och informationen.
Quick- och Treholt-affärerna: i princip samma situation. Polis och åklagare har vetat, vetat praktiskt taget allt, men media – som nu i efterhand kan tyckas ha varit lättlurade, den debatten pågår just nu inte minst i Norge – har inte fått eller kunnat rapportera sanningar.
I Sverige rullas just nu upp skådespelaren Robert Gustafssons oerhört dramatiska redogörelse för aftonen på biografen Grand vid Sveavägen, då han satt i stolen framför Olof Palme under Amadeus-föreställningen. Gustafsson slog larm om walkie-talkiemän i environgerna, men inte i något av de två polisförhören finns ordet walkie-talkie nämnt. Jag har begärt ut dessa förhör från rikskriminalen och faktiskt fått ut dem; varför inget medium tydligen gjort samma sak kan förundra, men i Palme-affären släpar det mesta kvar av tilltro trots allt till överheten: det var nog Christer…
Hur har denna trippla flathet inför polis och åklagare kunnat initieras, kunnat bestå? Överheten är hederlig, detta är ett axiom som är svårt att rubba. Att den polisiära överheten agerar ohederligt på order uppifrån tycks vara näst intill omöjligt att introducera som en faktisk sanning.
Just åklageriets kollaps i de båda länderna är möjligen allra allvarligast. I både Palme- och Quick-affärerna har åklagarna antingen tigit still eller puffat på händelseutvecklingen åt ett håll som varit käpprätt fel. Den svenska (och faktiskt också den norska) allmänheten har sakta men säkert bibringats den klara uppfattningen att det är nog Christer, det är nog Quick, Treholt är nog den store, för miljoner köpte spionen.
Jag ser åter på biografen Grand. Polisens fem egna vittnen visar klart och utan minsta tvekan att Christer Pettersson inte kan bindas vid Grand. Polisen återger, prydligt och noggrant, dessa fem mycket komplett utskrivna vittnesmål, men drar därefter diametralt motsatt slutsats.
Första bästa tjänsteman inom justitiedepartementets polisenhet borde ha uppmärksammat detta förhållande, men tydligen har detta inte passat.
Inte passat? Nej, därför att politik och rättviseutövning bedrivs inte bara enligt givna order utan bedrivs i rådande atmosfär av allmänna stämningar och strömningar, bland tjänstemän på mellanplanet. Ska jag bråka om det här? Nej, det är ingen framtid…
Särskilt i Treholt-affären börjar dessa resonemang inom den norska poliskåren att klarläggas.
Alltså: politiska, utompolisiära tankar och trender har skapat och drivit dessa tre brottsaffärer, där de verkliga brottslingarna finns på fel sida av barrikaden. Minsta lilla avsiktliga avsteg, av poliser och åklagare, från den anbefallda smala stigen innebär ju rättssamhällets kollaps; här ser vi serier, enorma serier av avsiktliga avsteg. Och vad gör vi då?
Något måste göras, fort. Varje ny uppgift som kommer fram, och som på ett begripligt sätt kan klargöras för den stora allmänheten i Sverige och Norge, leder till stegrad undran och oro: kan vi inte lite på vår polis? Det är första frågan. Sedan: kan vi inte lita på våra styrande politiker? Blir den andra.
Själv har jag, utan att hysa minsta illusion kring genomslaget, rapporterat till Internationella brottmålsdomstolen i Haag, med den enkla motiveringen att institutioner som begått brott inte bör utreda sig själva för dessa brott. För Sveriges del har jag föreslagit en inledande lösning med överflyttning av hela Palme-affären till polis och åklagare i Göteborg, med total bortkoppling av i sammanhanget fastgrodd polis i Stockholm. Och ett lika fastgrott åklageri. Hade Palme-ärendet kunnat även i fortsättningen skötas av en så hederlig fronderande åklagare som KG Svensson, i inledningsskedet, hade vi kanske i dag levat i en annan värld.
Alltså: vad göra? Ett svar känns mycket klart: utan hederlig engagerad assistans från stora svenska media kommer räfst och rättarting värda namnet inte att kunna genomföras. Namnet Christer Pettersson är proberstenen. När framstående svenska publicister ännu i dag, utan att darra på manschetten, kan återvända till sitt mantra ”det var nog Christer”, ja, då är uppenbart mycket kvar att göra.
Själv är jag reporter, reporterveteran, om så önskas, och jag har alltid haft respekt för mitt yrke. Från DN-tiden på 1940-talet – ja det är länge sen – förde jag med mig den mycket klara insikten att en reporter tänker själv och inte rapporterar på kommando. Har svenska – och norska – reportrar, i dagens tre stora och svåra affärer, böjt sig för vaga överstatliga kommandon, utan att sätta sig ner vid ordbehandlaren och fråga sig: vad är det som händer? Vad händer i det som synes ske?
Vad sysslar vi med? Vi i Sverige och Norge? Vi journalister, och vi, den vilseförda allmänheten?
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Skrivit bl a ”Polisspåret”, 1989, och ”Affären Anti Avsan”, 2008-2009.
Se även min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

1 kommentar:

  1. Maktkoncentrationen i mediebranschen och journalisternas påtvungna eller självvalda censur när det gäller Palmemordet och invandrarkriminalitet hindrar sanningen att komma ut.
    Sverige av idag lider av rättsröta och feghet.
    Var är den oberoende och fria debatten som är demokratins livsluft?
    Tur att du finns och kämpar.

    SvaraRadera

Läs sidan "Om kommentarer"