1986.
Ett antal tänkbara mördare utpekas omedelbart, bland andra 33-åringen, fantommannen samt kurder.
Det så kallade polisspåret börjar ta form, bl a som en följd av upprepade påpekanden från poliskommissarie Gösta Söderström - första polisman vid Dekorima - om att uppgivna tider och tidsintervaller i samband med mordet inte stämmer. Ett stort antal polismän har funnits ute i City och på olika tjänsteställen, och deras närvaro har i stor utsträckning inte kunnat förklaras.
Spaningarna leds av länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér, fram till januari 1987.
Två undersökningskommissioner tillsätts parallellt: juristkommissionen och parlamentarikerkommissionen, oftast kallad Edenmankommissionen. Skarp kritik riktas av båda kommissionerna mot olika avsnitt av brottsutredningen, men någon samlad misstro mot åklagarnas och polisens arbete framläggs knappast.
1987
Hans Holmér avgår som spaningsledare i början av året. Riksåklagarämbetet och rikskriminalpolisen bildar ny spaningsledning. Kurdspåret läggs i praktiken ner, och år 1987 blir ett bortkastat år från spaningssynpunkt.
Polisspåret börjar ta form, bl a genom böcker av Olle Minell och, kring årsskiftet, av undertecknad Sven Anér. EWK:s omslagsteckning till min bok passade in på den svenska allmänhetens allt mer frustrerade inställning till de pågående spaningarna: mannen som letar där gatljuset är som starkast.
1988
Det är tydligt att regeringens och spaningsledningens frustration tvingar överheten att presentera en tänkbar och acceptabel mördare. Under hösten 1988 är rikskriminalen, med kriminalinspektör Thure Nässén i spetsen, ivrigt sysselsatt med att på falska grunder binda sjukpensionären Christer Pettersson vid mordet, och den 14 december 1988 lagförs Christer Pettersson för ett brott han aldrig begått. Utomordentligt grova förfalskningar ligger bakom myndigheternas anklagelser mot Christer Pettersson, bl a skrivs på fri hand ut ett på flera nivåer falskt telefonavlyssningsprotokoll, och polisens egna fem hederliga vittnen, som helt friar Christer Pettersson, nonchaleras.
Christer Pettersson-saken drevs av förundersökarna, inte minst polisens spaningsledare kriminalkommissarien Hans Ölvebro, med stor och, kan i efterhand konstateras, cynisk energi. Avsikten var att Christer Pettersson, som ”den ensamme gärningsmannen”, skulle rädda den svenska statens samlade solkade samvete. Ett liknande falskt agerande har aldrig tidigare förekommit i något svenskt rättsärende någonsin, med det unika händelseförloppet utspelat då mordoffret är en svensk statsminister. Orden vill inte räcka till.
1989
Christer Pettersson ställs inför Stockholms tingsrätt, ett omfattande bevismaterial presenteras för journalister och allmänhet. Christer Pettersson fälls av domstolens lekmannarepresentanter, som uppenbarligen litat på de framlagda ”bevisen”, inte minst på Lisbeth Palmes påstådda igenkännande av Christer Pettersson vid en konfrontation.
Polisspåret lever under tiden vidare, sedan det i varje fall inte helt avvisats av de båda kommissionerna. Det kan ha verkat, mot slutet av 1989, som om Palmemordet vore löst. Tingsrättsdomen var överklagad, men i varje fall den svenska allmänheten har nog trott att överklagandet vore en formsak.
”Det är nog fan Christer” fick bli den folkliga sammanfattningen, ivrigt stödd av förfalskande åklagare och polis. Situationen 1989 framstår som unik.
1990 – 1998 Christer Pettersson affären drivs vidare genom instanserna, sedan den fällande tingsrättsdomen undanröjts och sedan Christer Pettersson aldrig mera fälls. Bakslag för RÅ i HD.
1992, i november, kommer det första nya, explosiva inslaget, i en rättsprocess som kör fast: En man från Stockholm omtalar att han från en finsktalande svenska, Anneli, fått veta att hon, tillsammans med sin väninna Anki, varit vittnen till mordet på Olof Palme! Saken blir känd, först i Aftonbladet och Dagens Nyheter i maj 1993, och ett genomslag tycks vara på väg under vintern 1992-93: är mordet löst?
Anki hade känt igen en man vid Dekorima, med vapen och walkie-talkie, som för en eterdiskussion med osedd chef: ”Gör vad du ska!”.
Det polisiära intresset för dessa dramatiska uppgifter blir omvänt proportionellt: två välstrukturerade ögonvittnen, på plats vid Dekorima fram till någon minut före mordögonblicket, behandlas med stort kallsinne av chefsåklagare Anders Helin och spaningsledare Hans Ölvebro, och den skicklige DN-journalisten Olle Alsén, som står bakom hela detta omvälvande inslag, blir misstrodd och närmast trakasserad.
1993 – kommission på väg!
Det börjar dock hända saker på annat håll inom vad som med allt större tvekan kan kallas rättssamhället. Våren 1993 briserar sålunda Dekorima-affären, och praktiskt taget samtidigt går tre unga socialdemokrater, med bland andra Ulrica Messing som motionär, till riksdagen med begäran om att en kommission tillsätts för att granska utredningen av Palmemordet. Om här finns en direkt koppling till den just avslöjade Dekorimaaffären är i dag svårt att utreda, men kopplingen är givetvis ytterst tänkbar: ilsknar vänsterpolitiker till när utredarna uppenbarligen nonchalerar vittnesuppgifter direkt från mordplatsen?
1994
Motionen godtogs, men utan större entusiasm. På begäran av RÅ skjuts alla arrangemang till påföljande år, 1994, då regeringen i september ger sina direktiv, bl a att ”redovisningen av kommissionens arbete bör, så långt som möjligt, ske öppet”.
Landshövdingen i Örebro Sigvard Marjasin blir kommissionsordförande, juristen Per Kjellsson huvudsekreterare, och bland medlemmarna kan nämnas Inga-Britt Ahlenius.
1995
Den 14 juni 1995 arrangerar Marjasin, inom kommissionen, vad som kallas en ”hörning” (hearing) med Ulf Lingärde, som var en intressant och ingalunda i helfigur beskriven person med anknytning till den svenska säkerhetstjänsten; jag presenterar honom inte närmare. Lingärde hade tidigare på året sänt en PM om Palmemordet och inte minst om detta mords koppling till den kommission som just då heter Palmekommissionen.
Marjasinkommissionens ”hörning” av Lingärde, säkerligen med Marjasin själv som initiativtagare, denna försommar 1995, blev inte känd förrän 1997, två år senare. Då hade Sigvard Marjasin petats från sitt uppdrag som kommissionsordförande, och ”de klippta kvittona” hade blivit en rikssak att skratta åt, eller gråta över.
Men först: vad sa Lingärde vid denna hörning, som över huvud taget blev känd egentligen endast tack vare min tidning PALME-nytt? Jag läser i PALME-nytt nr 11/97:13, och de gamla komplicerade uppgifterna kommer tillbaka i minnet. Efter bl a långa diskussioner mellan Lingärde och kommissionen rörande tänkbar hemlig buggning av Olof Palmes telefoner ställs en fråga av
Inga–Britt Ahlenius: Du nämner ordet ”mullvad” i Palme-rummet, vad innebär det?
Ulf Lingärde: Innebörden av en mullvad är att det sitter en person som inte är bulvan men som sitter där och har andra uppdragsgivare och driver en annan politik. Antingen avslöjar han vad som försiggår där eller som påverkar de andra där.
Sigvard Marjasin: Vem är den här mullvaden?
Lingärde: Kan jag säga det utanför protokollet?
Marjasin/svarar inte på frågan/: Jag har läst ett papper här som jag tror du har skrivit – är det Tommy Lindström du åsyftar?
Lingärde: Nej, det är det inte utan det är en Säpo-intendent som satt med i början som heter Alf Karlsson.
Marjasin: Och vad innebar hans /Alf Karlssons/ medverkan som ”mullvad”? Lämnade han uppgifter till någon obehörig eller?
Lingärde: Det kunde ju alltid inträffa att det dök upp något olämpligt i Palme-rummet, det vet jag inte om det gjorde, men det kunde man inte veta på förhand att det inte skulle göra. Sen måste ju PKK-spåret komma någonstans ifrån; det var ju inget Holmér uppfann. Det var ju något som SÄK lanserade före Palme-mordet. Om jag minns rätt så var det Näss som lät publicera PKK-spåret första gången.
Denna replikväxling, med Lingärdes cyniskt realpolitiska reflexioner, måste rimligen vara en av de mest dramatiska i hela denna virvlande och vindlande Palmeutredning. Inför en statlig granskningskommission berättar alltså en säkerhetsexpert, vars position egentligen aldrig ifrågasätts, om närmast otroliga förhållanden inom polisens Palmeutredning!
1996
Och det är mycket mera som är underligt. Lingärde hade alltså år 1995 lämnat in en PM till granskningskommissionen, och det är denna PM som nu är föremål för Marjasins ”hörning”. Men ingen utomstående kände till hörningen i samband med att den faktiskt avhölls, alltså 1995. Det var först 1997 som jag begärde och fick ut texten, men naturligtvis har den varit känd för överheten, t ex justitiedepartementet.
Och justitiedepartementet måste ha skakats. En Säpo-intendent mullvad i Palmerummet? En annan Säpo-man, Näss, var den som lanserade PKK-spåret?
Hur reagerade departementet, regeringen? Jo genom att peta Marjasin, ”entledigad på egen begäran av regeringen den 6 juni 1996”.
När jag nu sitter vid min ordbehandlare den 26 april 2010 kommer gamla tankar in – och nya. Varför, egentligen, måste Marjasin gå? De klippta kvittona? Men dessa kvittoaffärer gällde ju tämligen små belopp, subjektiva bedömningar av företagna representationer – sparkas en hög ämbetsman på så små indicier, sedan en domstol i efterhand förkunnat att inget straffbart förekommit? Eller har det rört sig om trakasseri på högsta nivå?
Det är ofta lämpligt, nödvändigt att, i synnerhet i en så stor affär som denna, rensa bort utanverket, att gå till kärnan. Och vad är kärnan i Palmeaffären? Kärnan är, utan tvekan, obehörig myndighetsinblandning, för att uttrycka det milt. Regeringen, Säpo. Var Marjasin farlig, och var det därför han fick gå?
Jag tror att det förhöll sig så. Jag var en av de drivande, som väckte viss kompletterande uppmärksamhet, i fallet Marjasin. När jag ser bakåt är min insats ingenting jag är stolt över. Jag forskade och letade med terrierns iver i Sigvard Marjasins försyndelser, av vilka inga var himlastormande och några obefintliga. Solkigt, men knappast mer.
Ödessommaren 1996
Jag sätter mig nu ner med de aktuella PALME-nytt-böckerna, går in på ”Marjasin” i mina mycket noggranna register – och skakas! Skakas av min egen roll i denna affär, vilken lika gärna kunnat få heta Ahlenius-affären. Skakas av vad som måste ha skett bakom kulisserna men som inte kom fram under ödessommaren 1996, inte under ”hörnings”-sommaren 1998, som inte har kommit fram i dag.
Jag måste precisera Marjasin-affären, sådan den framtonade den gången. Jag ger några sammanfattningar från olika nummer av PALME-nytt och väljer först den här, från nr 6/96, sidorna 6-7. Det är klartext – så långt klartexten kunde printas och präntas, den gången:
Marjasins märkliga sommar
Då PALME-nytt nu försöker sammanfatta dessa månader då landet skakades av Affären Marjasin och allt vad den inneburit är det inte helt lätt att sortera viktiga ting från detaljer, stora ting från petitesser.
Vad hände egentligen? Och vad kommer att hända?
En kronologi, till att börja med. Den är inte komplett, men den kommer att innehålla huvuddragen.
Senhösten 1994. Först utses Marjasin till ”medborgarkommissionens” ordförande, efter lång kvidan i riksdagens talarstol. Så småningom efterföljs han av ett antal ledamöter och experter, bland dem Inga-Britt Ahlenius.
Sen går 1995 utan att mycket händer. Kommissionen arbetar – om det är det den gör – under djupaste sekretess, lättad endast under ett par junidagar då enskilda utredare i nåder får komma på förhör. Ur detta kommer absolut ingenting.
Senhösten 1995 – och hör på nu: Då fastställer nämligen RRV:s generaldirektör Inga-Britt Ahlenius generalplanerna för RRV:s verksamhet under 1996, och i dessa generalplaner ingår även kontroll av ett antal landshövdingars ekonomiska fögderi, inklusive representationsslantar. Jo då, Marjasin i Örebro ska också granskas.
Den 14 februari /1996/ publicerar DN en artikel där Marjasin kritiseras för konstiga kvitton med mera. Artikeln lästes nog av de flesta med ganska förströdda ögon. PALME-nytts redaktör anmäler dock artikeln till JK och så småningom även till RÅ, till regionåklagarmyndigheten i Karlstad (sedermera Örebro) och till polismyndigheten i Örebro. Stenen börjar rulla. Så småningom framkommer revisionsrapporter såväl från RRV:s Jönköpingskontor som från den av Marjasins efterträdare i Örebro Gerd Engman anlitade Bohlins revisionsbyrå. RRV är tämligen hård, men Bohlins närmast mesiga: bl a säger revisionsbyrån att polisutredning ej är nödvändig, vilket är nonsens eftersom förundersökning under regionåklagaren i Karlstad redan är inledd. Marjasin avgår den 30 maj.
Men vad som ingen i detta läge, ingen utomstående i varje fall, känner till är att generaldirektören Ahlenius skrivef ett långt brev från ”Inga-Britt” till ”ordföranden i Palme-kommissionen Sigvard Marjasin”)med kritiska synpunkter på kommissionens hittilsvarande arbete. Detta sker alltså den 11 mars /1996/, och denna vinter kan inte ha varit direkt munter för Marjasin. Under utredning av RRV och nu, som en våt trasa i ansiktet, Ahlenius våldsamma kritik samt den klart ultimativa informationen att får hon inte sätta till två egna revisionsexperter i denna sömniga och amatöriska kommission så tar hon sin hatt och handväska och går, med vänliga hälsningar Inga-Britt.
Men det här får alltså ingen utomstående veta. Inte på många månader än.
I stället spelas upp Sigvard Marjasins egen Valse triste. Verkligen trist. Sönderklippta specerikvitton, okvitterade och e n o r m a spriträkningar – den sista tre dagar före hans avgång som landshövding! – egen inkassering av andras fakturor. Det är inte bara slarv som framträder utan egen aktiv girighet.
PALME-nytt – som har tagit sommarledigt – hjälper alla gängse medier med informationer, men medierna har inte fattat vad som egentligen håller på att hända, så det går långsamt med rapporteringen.
Så långt min egen PALME-nytt-rapportering den 29 augusti 1996; ja, jag tog långt sommarlov.
Jag läser denna text med blandade känslor, sannerligen. I sak kan antagligen varje uppgift, varje påstående försvaras, men min klara animositet mot Marjasin framstår i dag som åtminstone delvis opåkallad (Marjasin friades ju i domstol!). Och framför allt är jag synnerligen sparsam med förmodanden om ett slugt arrangemang bakom hela Marjasin-rockaden. På annan plats, alltså inte inne i den nyss återgivna sammanfattningen, skriver jag, kanske lite halvhjärtat, att detta är ”aningen otäckt. Har Ahlenius förmått regeringen att att släppa all demokratisk turordning, alla demokratiska spärrar?” Och längre fram:” Ska ändamålet få helga medlen?”
Och i ett annat inlägg, den 20 maj 1996, gör jag, under en punkt 4, något som i dag framstår som den korrekta sammanfattningen av Marjasin-affären:
4 Varför utsågs över huvud taget Marjasin till detta synnerligen grannlaga kommissionsuppdrag? Han förefaller inte ha någon erfarenhet av denna typ av arbete. Om det på minsta sätt skulle förhålla sig så att regeringen har ansett sig ha en hållhake på Marjasin genom hans diskutabla representationsaffärer är detta ärende dubbelt skrämmande. Marjasins dryga representationskonto har rimligen i åratal varit väl känt inom Rosenbad.
Ja, där står det faktiskt i klartext, som tröst för ett tigerhjärta. Men jag känner att jag knappast skrev denna punkt 4 med hjärtats och hjärnans fulla energi. Närmast som en notering i marginalen till den stora anklagelsen: Marjasins slarv (eller brottslighet, som jag ansåg då).
Vad är det alltså jag vill säga i dag? Jo, att den svenska regeringen faktiskt hade en hållhake på denne Sigvard Marjasin, som knappast hade den rutinerade ämbetsmannens stabilitet och råg i ryggen så att han kunde stå emot i blåsväder.
Hållhake? Varför behövde regeringen en hållhake? Varför inte anlita en annan kommissionsordförande? Jag tror det har förhållit sig så här:
Regeringen visste att Marjasin ägnat sig åt frikostig representation, och denna vetskap hade regeringen haft i flera år bakåt, långt före utnämningen. En vetskap som det ginge alldeles förträffligt att göra bruk av, om så skulle visa sig nödvändigt.
Och hade detta blivit nödvändigt just nu, sommaren 1996? Ja, därför att regeringen – men inte allmänheten! - visste om att en ”hörning” arrangerats av Marjasin sommaren 1995, där en namngiven hög Säpoman beskylldes för att ha haft förhandskännedom om Palme-mordet? Givetvis en livsfarlig insinuation vid en tidpunkt då hela rättssamhället var idogt i färd med att finalt och definitivt kväsa Christer Pettersson, då hundratals statstjänstemän arbetade med Christer Pettersson-ärendet, vilket i sinom tid, 1999, ledde till följande förödande passus i granskningskommissionens rapport: ”Misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”.
Har någon genomgång gjorts av Marjasin-kommissionens efterlämnade papper, inklusive protokollet från ”hörningen”? Jag tror inte det. Ja, själva hörningspapperet fick jag märkligt nog ut 1997 från Marjasin-kommissionens efterföljare, men allt annat ligger ostört hos riksarkivet, tills någon framtida forskare med framgång kan begära fram det.
När Marjasinaffären nått sin kulmen tillsattes mycket raskt en ny kommissionsordförande, ännu en landshövding, Lars Eric Ericsson från Gävle. Dessutom byttes huvudsekreteraren, alltid viktig i en utredning, juristen Per Kjellsson ut, vad han nu hade gjort för ont. De övriga ledamöterna ansågs ofarliga och fick sitta kvar, ledamoten Hans-Gunnar Axberger dessutom befordrad till ny huvudsekreterare och säkert kommissionens huvudperson.
Till sist: vilken blev min egen roll i affären Marjasin, Sigvard? Jag blev nyttig springpojke åt Rosenbad. I praktiken. Halvbra journalistik, men utan det fullständiga genomskådandet. Att regeringen inte, före tillsättandet, lät Marjasin genomgå en skarp säkerhetskontroll, är förstås den stora synden. Eller finns ett sådant papper, Rosenbad?
1999
När granskningskommissionens rapport väl kom, 1999, hade Axberger (och möjligen andra ledamöter, om de fått vara med och tycka) som slutomdöme alltså nått fram till att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”, ett självpåfunnet påstående som knappast bort motivera några sammanträdesarvoden. Av Marjasins hörning från 1995 fanns ingenting med i rapporten. Det skulle bara fattas. Ingen kommentar till Marjasinaffären över huvud taget.
När det gäller stora händelseförlopp ser vi på olika sätt beroende på tidsavståndet. Medan åren går försvinner sanningar, medan andra sanningar börjar framstå klarare, som när en fotokopia blir synlig i framkallningsbadet. Nya händelser har kommit till som tidigare varit okända och som ställer ett gammalt skeende i annan belysning – ja detta är kanske truismer.
Men det var först när jag nyss tagit del av Olle Alséns mycket intressanta promemorior, skickade genom åren till framför allt polisens Palmeutredning, som mitt intresse för Säpo som mordkännare – och kanske mordmedverkande – väcktes. Alséns dokumentation är dubbelt intressant. Dels för sitt innehåll men dels också för att det har hållits så hemligt. Jag har i åratal begärt att få ta del, men först den 22 april i år, 2010, kommer det tjocka kuvertet, utan minsta förklaring till att material, som i åratal varit så extremt hemligt, plötsligt blivit öppen läsning för alla som lustigt nog vill veta hur deras statsminister dog.
Jag känner att jag måste summera.
Om det förhåller sig så att den svenska säkerhetstjänsten, med utpekade ledande män som intendenten Alf Karlsson och byråchefen PG Näss, från en position nära eller inne i den öppna polisen i praktiken har styrt en hel Palmeutredning snett, ja då är situationen ohållbar. Och har Säpo direkt varit medansvarigt för det kusligaste politiska mord vi upplevt inom ramen för den påstådda svenska rättsstaten, ja då är, med ett uttryck som bör tillåtas, fan lös.
Kan jag säga detta? Ja. Vem motsäger mig? Hela Lingärde-ärendet fick rinna ut i den officiella och offentliga sanden utan att så mycket som en fåra uppstod, Karlsson/Näss-anklagelserna blev aldrig undersökta, Marjasins entledigande blev aldrig utrett.
En god vän och kollega, en bit in i rättssamhället, sa en gång till mig att jag gjorde fel som skrev till en massa myndigheter; det ger ingenting. Kanske inte. Ger mitt bloggande något? Ja. Jag tror det. Av tekniska skäl, som nu förefaller undanröjda, har kommentarerna på bloggen hittills varit fåtaliga, men besökssiffran stiger brant.
Så jag fortsätter, med alla de begränsningar jag har som bloggare. Jag börjar bli gammal, men det får jag bjuda på. Jag är ingen datafreak utan snarare exakt motsatsen, och jag får genom decennierna släpa på ett gammalt namn som ”privatspanare”, vem som nu hittade på det.
Hittar jag ett ljus i någon tunnel om jag föreslår att forskare av facket, med lite finare akademisk placering än min egen lilla fil kand-pall och antagligen med tillgång till en öppnare dokumentation och större resurser än jag själv, kunde entusiasmeras att gå in på detta område som i dag ligger i träda?
Jag kan ta som ett exempel: hela Dekorimadokumentationen, alla förhören med Anti Avsan (ett 2-timmarsförhör) och med Anneli och Anki (8 förhör, undanhållna den svenska allmänhet som inte ska få veta hur deras statsminister dog!). Forskare med viss status förmodas kanske vara kunnigare och klokare än folk i mitt fack – ja, ge dem då Palme-ärendet, det går åt ett antal stadsbud att bära alla dokumenten. Men håll politiker utanför. Jag kan inte se att politiker hittills fört Palmeärendet framåt, på någon punkt. Däremot in i ett antal återvändsgränder.
Slut där. Var det den så kallade rättsstaten som, med eget folk, öppnade dörren till mordet på statsminister Olof Palme?
Ja, jag menar det. Hör av er, bloggbesökare!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Följ min blogg! Med frågor som: varför sparkades Marjasin?
Till sist: ett försök till samlad kronologi; gråmelerad, ibland kolsvart:
Vintern 1985-86: Planering av mordet på Olof Palme känd inom Säpo.
28.2.1986: Piketpolisen Anti Avsan skjuter Olof Palme vid Dekorima.
14.12.1988: Christer Pettersson presenteras som – falskeligen – huvudmisstänkt för Palmemordet.
1989: Förbundsordföranden i Kommunal, Sigvard Marjasin, utses till landshövding i Örebro län.
1992, senhösten: Anti Avsan kopplas till Palmemordet.
1992/1993: Motion väcks om ny Palmekommission. Kent Carlsson (s). Ulrica Messing (s).
1993, sommaren: Anti Avsan-affären i praktiken avförd från vidare förundersökning.
24.11.1993: Riksdagen beslutar om kommission.
29.9.1994: Regeringen fastställer kommissionens direktiv. Marjasin blir ordförande, men tillsättandet av övriga ledamöter dröjer till
20.12.1994: Ledamot blir bland andra Inga-Britt Ahlenius, generaldirektör för riksrevisionsverket: Första sammanträde i Palmekommissionen.
5.2.1995: Promemorian ”95-103” inkommer till Palmekommissionen.
14.6.1995: Marjasin arrangerar hemlig ”hörning” med PM-författaren Ulf Lingärde rörande Säpos tidiga inblandning i Palmemordet. Som ”mullvad” inom polisen utpekas Säpo-intendenten Alf Karlsson.
1995, senhösten: Ahlenius/RRV bestämmer att vissa landshövdingars representationskostnader ska specialgranskas, bl a Marjasins. Marjasin har då haft tung representation i sju år utan att få myndighetskritik.
11.3.1996: Ahlenius skriver skarpt brev till Marjasin rörande kommissionens dittillsvarande verksamhet.
20.5.1996: Sven Anér publicerar ”punkt 4” i Palmenytt och ifrågasätter statlig hållhake på Marjasin.
15.8.1996: Landshövdingen i Gävle Lars Eric Ericsson tar över ordförandeposten inom vad som nu heter ”granskningskommissionen”. Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, blir både ledamot och huvudsekreterare.
1997 ”Hörningen” blir offentlig, Säpo-involvering avslöjas.
1998 Christer Pettersson-ärendet prövas inte av HD.
1999: Granskningskommissionens rapport på tusen sidor publiceras på sommaren. Ingenting om ”hörningen” och Säpo. Marjasin är sedan länge friad, med energisk hjälp av Leif Silbersky, Marjasin-affären död och begraven – fast inte. Sven Anér
27.4.2010.
Vice RÅ Kerstin Skarp!
Jag översänder ett manuskript, nu kompletterat, i Palmeärendet som kommer att läggas ut på min blogg www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, och jag fäster din uppmärksamhet speciellt vid två frågor som jag tar upp i manuskriptet, nämligen
Den svenska säkerhetstjänstens, enkannerligen Säpointendenten Alf Karlssons, beröring med mordet på Olof Palme, samt
Marjasinaffärens bakgrund och inverkan på den efterföljande granskningen av Palmeutredningen.
SÄKERHETSTJÄNSTEN: under år 1995 ägde sålunda rum, inom den dåvarande Palmekommissionens ram och uppenbarligen på Sigvard Marjasins initiativ och under hans ledning, en sk hörning varvid en till säkerhetstjänsten löst knuten expert, Ulf Lingärde, uppgav att dåvarande intendenten vid Säpo Alf Karlsson fungerat som ”mullvad” inom den öppna polisens Palmeutredning.
Den sensationella uppgiften blev föremål för debatt och genomlysning inom Marjasinkommissionen, men ärendet och debatten blev inte känd utåt förrän, genom min försorg, under 1997. Det framgår inte om diskussionen finge utgöra svar på frågan eller om ytterligare utredning initierades; av allt att döma lades ärendet till handlingarna, för att inte återupptas vare sig inom Marjasinkommissionen eller den efterföljande granskningskommissionen. Marjasin fick gå.
Min fråga till dig blir då: Är du inläst på saken, och har du vidtagit någon åtgärd i samband med de enligt min mening sensationella uppgifterna? Är Alf Karlsson hörd och haft tillfälle att förklara sig? Granskningskommissionen klagade i sin slutrapport över svårigheten, nära nog omöjligheten för den öppna polisen att få informationer från Säpo. Var det i själva verket så att Säpo, via t ex Alf Karlsson, i praktiken hade den övergripande ledningen av den polisiära Palmeutredningen, med syfte att hålla alltför känsliga uppgifter utanför?
Granskningskommissionens tämligen allvarliga kritik av Säpos insatser i Palmeutredningen blev uppmärksammad då den lades fram 1999, men så vitt jag kan se har därefter ingenting hänt. Har jag rätt? Har RÅ ingenting gjort i denna sak?
VARFÖR SPARKADES MARJASIN? Som jag skriver ter sig Marjasins försyndelser i representationsfrågorna knappast som så allvarliga att de bort motivera Marjasins drastiska avsked. Har det i stället varit Marjasins initiativ, i framför allt Säpo-frågan, som väckt farhågor inom Säpo och inom statsledningen, RÅ och RPS? Är det rimligt att förmoda att det var Marjasins intresse för polisutredningens Säpo-aspekt som ledde till den uppmärksammade avpolletteringen?
Och det var ju inte endast personen Marjasin som fick försvinna utan med honom nästan all den dokumentation som i över ett års tid genererats, framför allt den promemoria som Ulf Lingärde lämnat in till Marjasinkommissionen samt protokollet från den efterföljande ”hörningen”.
Granskningskommissionen uttalar sig, som du vet, närmast hånfullt om Marjasinkommissionens arbete och låter dess genomarbetade dokumentation försvinna obemärkt.
Jag sammanfattar: Avser du, och RÅ, att ta upp till granskning de båda möjligen avgörande punkter jag tar upp i mitt bloggmanuskript och i detta brev? Säpos medverkan vid utredningen av Palmemordet har länge, ja nästan från första dagen, varit ifrågasatt, framför allt eftersom tips rörande polismäns eventuella medverkan tycks ha fått en mycket översiktlig, milt talat, behandling, till en början av Holmér och PG Näss, i bästa samförstånd.
Skulle det förhålla sig så att de verkligt viktiga, avgörande viktiga inslagen i mordutredningen göms undan inom den oåtkomliga säkerhetstjänsten har ju all normal polisiär utredning allt sedan skottet vid Dekorima varit i praktiken meningslös, ett spel för galleriet.
Vice RÅ Kerstin Skarp – vore det inte dags att se mig inte som en besvärande aktör i Palmeutredningens marginal utan som en ärligt arbetande professionell journalist med enbart uppklarandet av Palmemordet som syfte? Jag har haft lätt att se din och RÅ-ämbetets behandling av mig, genom åren, som ett stingsligt trakasseri. Vore det inte på tiden att du och ämbetet mötte mig, om inte på halva vägen så en bit på väg?
Engagerad, ständigt oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
29.4.2010.
Till Justitiedepartementet.
Begäran om utfående av allmän handling.
Palmeärendet.
Jag önskar utfå kopia av rapporten om den säkerhetsgranskning som departementet torde ha underkastat landshövdingen Sigvard Marjasin innan denne den 29 september 1994 utsågs att som ordförande leda den s k Palmekommissionen.
Jag anhåller om omedelbar handläggning.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
24.4.2010.
Säkerhetspolisen, fax 401 48 65.
Begäran om utfående av offentlig handling:
Jag önskar utfå
Curriculum vitae, CV för
Alf Karlsson, intendent vid säkerhetspolisen på 1980-talet.
Tacksam för omedelbar handläggning.
Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
o-o-o-o
Ingen av ovanstående båda skrivelser har ännu besvarats. SA.
Tack för detta inlägg, Anér. Mycket intressant resonemang. Alf Karlssons göromål mordnatten är ju dessutom mycket oklara.
SvaraRadera/R